Sven behövde aldrig anstränga sig för att skapa en karaktär. Under hans nästan nittioåriga liv, uttryckte han allt i sin personliga stil och i sin alldeles speciella utstrålning – han gav sig hän och han gav alltid allt till sin många vänner.
Han var i sin ungdom teaterintresserad och hade tänkt sig en framtid på tiljorna. Hans bästa vän var primadonnan Git Gay, de umgicks flitigt och gick på Teaterskola tillsammans.
Sven var bland annat med i Sigge Hommerbergs sommarrevyer på Victoriateatern. Git var ett år äldre och fick en framträdande roll, den unge Sven gestaltade en ung sjömatros.
Något år senare emigrerade Sven till Toronto, där han etablerade sig som framgångsrik inredare med ett par utmärkta svenska och tyska tygagenturer.
Han utvecklade sitt företag till ett välmående företag. Hans generösa läggning gjorde att hans vackra hem i Toronto snabbt blev ett kulturellt och familjärt hem dit alla hans goda vänner alltid var välkomna.
Sven dukade upp borden generöst och han bjöd alltid på sig själv, han sjöng gärna och allra helst sjöng han Zarah Leanders härliga örhängen. Det var alltid show, glitter och en sprudlande glädje vid Sven Sandins bord, alltid!
När Git Gay och hennes make Lennart förlorade sin dotter i början av åttiotalet var det till Sven Sandin de for för att få tröst och för att försöka återhämta sig. Han var alltid sina vänners vän – nu är saknaden stor i vänkretsen.
En annan talang var konsten som han tog upp på sin ålders höst. Han återvände till sitt älskade Skåne och etablerade sig som landskapsmålare, hans konst ställdes ofta ut och blev mycket uppskattad.
I många kanadensiska och skånska hem hänger idag välmålade tavlor gjorda för Svens hand.
I konsten flydde han gärna in, fjärran från den vardagliga verkligheten, här fanns ett liv som Sven gillade att förverkliga.
Tack Sven för alla de år som vi i vänskapens band haft tillsammans.
Lars Hector