Vid påsk förra året fick Jessica sin cancerdiagnos. Hon tog vara på tiden. Njöt av mötena i sina två bokklubbar, gick på konstföreläsningar och sparade sig för att orka resa långt till familjeträffar.
Hon var optimist, planerade, deltog och köpte flygbiljett för att vara med på min födelsedag i påskveckan. Vilken (vilje)gåva!
1954 tog Jessica studenten på Flickläroverket i Göteborg. Direkt efter folkskollärarexamen fick hon jobb på Lilla Samskolan, där Estrid Hermansson, legendarisk Montessoripionjär, var rektor.
1958 blev det bröllop. Ett år senare flytt till Köpenhamn, där Folke fått jobb. Dottern Hanna föddes i Danmark. Där fick Jessica inte arbeta som lärare med svensk examen. Men en dröm kunde förverkligas: Jessica läste psykologi och blev legitimerad psykolog – på danska.
Då var det dags att flytta till Hittarp utanför Helsingborg. Carl Johan föddes. Jessica vikarierade på Laröd skola innan hon fick sin danska psykologexamen godkänd i Sverige.
Från 1971 var Jessica Plymouth skolpsykolog i Höganäs kommun. Efter tio år och fördjupade studier bytte hon fokus till små barn och deras mammor. Först i Landskrona och sedan på psykologmottagningen för mödra- och barnhälsovården i Helsingborg där Jessica verkade för en förnyelse av verksamheten baserad på den senaste forskningen.
Efter inval i Lukasstiftelsen var hon dess ordförande i nära tio år. Hon satt i konserthusstyrelsen för Folkpartiet, var Soroptimist, politiskt aktiv i bland annat Konserthusstyrelsen och mångårig styrelseledamot i ärevördiga Helsingborgs Damsällskap.
På sommarön Aspö spelade Jessica tennis med bravur, också golf och skidor utövades med familjen. Men kulturen engagerade mer, tidningar lästes och låg överallt. Jessica älskade sin trädgård i Hittarp, särskilt om våren med förgätmigej och syrén.
När Jessica nu inte finns bland oss längre så är kommentarerna från vännerna samstämmiga. Härligt skratt, positiv inställning och alltid full av energi.
Jessica var min favoritkusin. Hon blev min syster, när inga egna syskon kom. Min kloka storasyster.
Vi var varandras ventiler. Min verkligt förtrogna, särskilt sedan jag blev ensam.
Vi har växt upp i Jönköping tillsammans. Som barn mannekängade vi för Britas barnkläder (Jessicas mamma Brita hade en av Sveriges första barnklädesaffärer), som vuxna med egna barn har vi firat jular på landet, trångt, primitivt, roligt – i nära femtio år. Allt minns jag med tacksamhet och glädje!