Claes Peyron föddes 1938. Han blev advokat 1969. Claes verkade oegennyttigt för Advokatsamfundet under mer än trettio år, som ledamot av Advokatsamfundets styrelse under åren 1981–1992, under fyra år som dess vice ordförande.
1992 blev han ordförande i disciplinnämnden. Han bidrog aktivt till utvecklingen av det advokat-etiska regelverket. När han 2008 – efter sexton år – avgick, inledde han ett omfattande arbete med att sammanställa disciplinnämndens praxis som kom ut 2010.
Som ordförande i disciplinnämnden åtnjöt Claes välförtjänt stor respekt. Han var prestigelös.
När vi ibland riskerade att gå vilse i de svåra etiska frågorna återförde han oss vänligt men bestämt till ordningen. Man skulle kunna befara att han efter sexton år i nämnden skulle ha utvecklat en arrogant och blodtörstig sida. Men det förhöll sig precis tvärtom.
Claes var mycket mänsklig och empatisk. Han hade en djup förståelse för de moraliska dilemman advokater ställs inför i sin gärning.
Han påminde oss ofta om att disciplinnämndens viktigaste uppgift är att utveckla god advokatsed. Inte att straffa. Claes hade en väl utvecklad etisk kompass och en intuition som väl hjälpte honom och nämnden i svåra bedömningsfrågor.
Claes var en av våra allra skickligaste advokater. Hans oberoende och integritet kunde aldrig ifrågasättas. Han var en synnerligen modern person som följde samhällsutvecklingen och var påtagligt förändringsbenägen. Det bidrog till hans förmåga att se lösningar. Han var en förebild för den gode advokaten.
Jag hade förmånen att arbeta nära Claes under många år. Han var ovanligt klok och genuint hederlig.
Han sa alltid vad han tyckte. Det bidrog till att man alltid kunde lita på honom. Han var fjärran från allt vad politisk korrekthet heter. Han var rakryggad och mycket lojal. En klippa. Han var för mig ett starkt stöd i många frågor. Jag känner stor tacksamhet för hans insatser.
Vi hade en nära och förtrolig relation ända in i det sista. Trots insikten om den utmätta tiden tappade han inte sin underbara humor eller sin omtanke om andra. Han förhöll sig till döden på ett ovanligt behärskat och osentimentalt sätt.
Men, Claes var sådan. Han var på något sätt alltid vän med verkligheten. Så också inför det oåterkalleliga.
Anne Ramberg