Ett av mina starkaste minnen av Kajsa är när vi gjorde gemensam sak i det uppmärksammade våldtäktsmålet i Malmö. Det var våren 1987 och en ung kvinna, 16 år, hade våldtagits av två män. Dessa friades trots att tingsrätten bedömde hennes uppgifter som trovärdiga. Skälet till den friande domen var bland annat hennes ”utmanande” klädsel och att hennes motstånd av männen uppfattades som ”klädsamt konventionellt”.
Jag minns hur våldsamt arg och ledsen jag blev när jag läste om det. Jag vikarierade som distriktsläkare, och vid samma vårdcentral fanns bland andra en vikarierande manlig kollega som inte alls förstod min upprördhet. Han tyckte det verkade självklart att männen skulle frias – en kvinna med lättsam klädsel och som följer med två män hem får skylla sig själv!
Kajsa var då ett av de mer kända namnen inom Vänsterpartiet och det var självklart att ringa henne, i den ilska, förtvivlan och vanmakt som jag kände. Vi hade självklart träffats, vi rörde oss ju i samma kretsar.
Det fanns ingen tvekan hos Kajsa, hon föreslog genast att vi skulle träffas och prata om hur vi skulle kunna agera för att inte denna dom bara skulle få passera utan någon som helst reaktion och protest.
Så möttes vi tillsammans med Bodil Hansson, kurator, och startade en aktion med kontakt med massmedia, presskonferens, insamling av namnunderskrifter och öppet brev till kammaråklagaren, riksåklagaren och den dåvarande justitieministern Sten Wickbom.
Kajsa var den givna initiativtagaren och motorn i vår lilla grupp, hon var självklar, lugn och drivande. Hon var lika upprörd och arg som jag, men lät aldrig känslorna passivisera henne utan drev på, stadigt och målmedvetet. Hon visste hur man skulle göra konstruktiv handling av sin frustration. Icke utan glimten i ögat!
Jag vet egentligen inte, så här i efterhand, om vårt agerande drog igång hela den där nationella debatten eller om vi bara var en del av den. Inte lyckades vi väl heller så vidare värst med att baxa den tunga lagstenen i rätt riktning – inte om man ska döma av tidningsartiklar i dessa frågor, som under årens lopp rapporterat om de juridiska spelen med alla tacklingar och finter. Våldtäktsoffret verkar fortfarande vara i underläge.
För mig lade vår gemensamma kamp i vart fall grunden för den respekt, beundran och tillit jag alltid därefter känt för Kajsa.
I sorgens och saknadens stund är det på nåt sätt därför trösterikt att kunna tänka på det, glädjen över att såna människor som Kajsa funnits och finns.