”När jag var liten var bilden av evigheten en oändligt stor kub av guld som en
fågel pickar på vart tusende år. När jag tänkte på den bilden svindlade
tanken. Det ogripbara blev gripbart.”
Stycket är hämtat från kyrkospelet i Lunds domkyrka 2009, som Lena Ekhem
Landgré skrev och regisserade. I spelet fanns också ett mantra från hennes
barndom, en mening som hon brukade mumla för sig själv för att försöka fånga
tidens gång: ”Nu är det nu, men nu är det inte nu längre ...”
Att göra det ogripbara gripbart och att skapa bilder för livets
mysterium var på många sätt kännetecknande för Lenas liv och gärning.
Hon växte upp i Karlstad och kom till Lund 1979. Hon studerade
religionshistoria och teatervetenskap men intresset för att själv utöva
scenkonst tog snart överhanden. Under 80-talet regisserade hon flera
uppsättningar på Lilla Teatern. Hon var också en av initiativtagarna till
Folkuniversitetets ettåriga teaterskola, där hon var huvudlärare 1988–1997.
1991 startade hon den fria teatergruppen Dagaz tillsammans med Nina Norén.
Med föreställningar som ”Månbåten”, ”Inannas resa” och ”Ett tempel av
drömmar”, utforskade de teaterns uttrycksmedel med mytologiska och religiösa
motiv som grund.
Sambandet mellan scenkonst och religiösa riter gick som en röd tråd
genom Lenas teatergärning. Det kom till uttryck i hennes arbete med
kyrkospelen i Lunds domkyrka, som hon regisserade varje sommar från 2004,
och i det internationella teaternätverket Natasha, som hon var med och
grundade på Odinteatret i Danmark. Sommaren 1995 samlades Natashas medlemmar
från Europas alla hörn på den gamla skolan i Igelösa by, där Lena bodde med
sin man och dotter.
Som regissör var Lena sökande, intuitiv och lyssnande, men också
bestämd. Hon hade en osviklig förmåga att fånga kärnan i ett skeende, att
skala bort allt oviktigt och se det väsentliga. Detsamma gällde för henne
som människa och vän. Hon var varm och generös med väl utvecklade
känselspröt. Under den lågmälda och lugna ytan fanns det temperament och
humor. Hon ägde lika delar lätthet och tyngd, kunde både dansa vild
rock’n’roll och diskutera Guds existens.
Vi var många som förundrades över hennes sätt att hantera och leva med
cancern, som blev hennes följeslagare i nära ett decennium.
Hennes sista sommar, som hon mot alla odds kunde njuta av, borde hon från
högre ort ha fått medalj för som mirakelkvinna.
Nu är det inte nu längre. Vi är många som saknar Lena.
Oline Stig