Lennart var min vän redan när jag läste i Lund. Fast det visste han inte då. Jag höll tidningen Arbetet och Lennart Persson var en röst som stärkte min bräckliga identitet. Den som inte hade något med akademi att göra. Lennart var lika chosefri som pålitlig och levererade soul, pop och rock. Sedan hade jag min storebror som läste Larm.Det påverkade också bilden.
Inflyttad i Malmö tjugo år senare träffade jag Lennart på riktigt. På glöggparty fick jag tillfälle att berätta att han var vår idol. Vi blev bekanta och började ses ibland på små fester. En finns dokumenterad. I mitt hus i Räng hade vi tävling om vem som kunde binda den finaste midsommarkransen. Blommor och blader fanns det ymnigt av på fälten.
Grannen tillkallades som neutral jury.
Lennart vann. Han hade trätt popcorn på ståltråd och fixat en riktigt oroande liten satyrkrans.
Så minns jag Lennart. Trogen popen och glädjen i det ömsint aparta.
Lennarts soul finns i våra hjärtan. Forever.
Jane Nilsson