– Sådan är jag, säger Hassan Novin och rycker lite på axlarna.
– Jag har gråtit många gånger i bilen. Som ett barn. Efter att jag kört någon
som haft det svårt, och när jag inte vetat hur jag ska hjälpa dem ...
– Jag är överkänslig.
Men just idag har han haft lättare körningar. När Sydsvenskan träffar Hassan
Novin en tidig förmiddag har han redan varit ute några timmar. Uppemot tolv
timmar på en dag blir det ibland, och ofta kör han på helger också.
– Men jag försöker anpassa det så att jag är hemma när min familj är hemma.
Det är inte bra när det blir för mycket jobb, säger han och börjar sedan
prata om sin fru Azar.
– Hon är min ögonsten och mycket snäll. Vi har varit gifta i 23 år.
– Vi har varit så nära varandra att vi ibland bara kan titta på den andre för
att förstå vad den känner.
De träffades i Svedala, där Hassan Novin bodde sina första år i
Sverige. Azar var syster till hans kompis och bröllopet stod i Svedalas
Folkets hus, med sjuttio inbjudna gäster.
– Jag föll för hennes skönhet, hennes leende och hennes spontanitet!
Paret har gått igenom mycket, både var för sig och tillsammans. Både i Iran
och i Sverige. En tuff tid var när Hassan Novin precis köpt sitt drömhus
2006, parhuset på Segevång, och familjen möttes av rasistiskt klotter på
fasaden. ”Herregud, vad ska vi göra?”, tänkte de. Hassan Novin kände sig
pressad att förstärka säkerheten, hustrun var mer tveksam, men stöttade
honom ändå. I hemmet måste man kunna slappna av.
– Hemma är bäst. Vi trivs bäst då, men tyvärr blir det inte så mycket för min
del. Ofta kommer jag hem trött, med huvudvärk eller ont i ryggen. Ibland har
jag svårt att koppla av och börjar tänka på morgondagen istället.
Det är vid sådana tillfällen han försöker locka med sonen, hans
andra ögonsten, ut på promenader.
– Vi har försökt göra allt för honom, han är mycket klok och snäll. När jag
någon gång blir arg säger jag till honom att hålla mitt finger, då lugnar
jag ner mig.
Senast han blev arg rörde det ett inköpt Playstation och något som många
föräldrar känner igen sig i: hur mycket tid ska barnet få ägna åt datorspel?
Hassan Novin och hans fru var inte överens.
– Men jag vet att min fru vill det bästa för oss. Vi har alltid slutat enade.
När sonen var liten påbörjade Hassan Novin en utbildning till gymnasielärare i
matematik.
– Jag älskar matte, och är väldigt bra på fysik också.
Men familjen behövde honom och varken tiden, orken eller pengarna räckte.
– Idag ångrar jag att jag inte försökte läsa på universitetet tidigare. Jag
vet att jag hade haft mycket att ge som till exempel läkare eller lärare.
– Nu har jag kört taxi i många år, det har blivit längre tid än jag trodde.
– Men jag känner mig i alla fall inte som en död pjäs i samhället, ler han.
Jag hjälper gamla, sjuka, barn, kollegor.
En dag med körande kan både ge och ta energi. Men Hassan Novin är
en människokännare och gillar att han kan styra arbetet och tiderna själv.
– Jag trivs för att jag kan prata med människor och hjälpa dem. Och lära mig
hur de har löst ett problem – och sedan förmedla det till en annan kund. Det
är en fantastisk chans.
Hassan Novin växte upp i en medelklassfamilj i Teheran. De var fem bröder, han
var näst yngst.
– Vi brottades och lekte men vi bråkade aldrig.
Pappan jobbade inom tullen men tog extraskift på kvällarna, körde taxi
faktiskt, för att alla barnen skulle kunna gå i gymnasiet.
– Jag hade inga särskilda drömmar när jag var liten, mer än att jag ville ha
en familj. Och jag längtade efter att bli vuxen.
När Hassan Novin var 16 år blev det revolution. Tiden i Iran är
känslig att prata om. Om hur han gjorde lumpen och deltog i kriget, om det
politiska uppvaknandet, och om den långa resan till Sverige.
Men han betonar att han ser på Iran och utvecklingen där med andra ögon idag.
Att han förstår saker på ett annat sätt. Idag är hans förhållande till
landet gott och han tycker bilden av Iran ofta blir för svartvit.
– Vi åker dit varje år. Människor är väldigt nära varandra där.
Sedan 1985 har han bott i Sverige. Här har han, empiriskt, lärt sig att när
norrlänningar drar in andan som ett ja, tyder det inte på astmaproblem, att
man alltid måste fråga innan man försöker hjälpa en äldre människa över
vägen – annars kan reaktionen bli våldsam, och att man alltid måste gå
försiktigt när det är is.
– Vid två tillfällen har jag ramlat och slagit i huvudet, skrattar Hassan
Novin.
Sämst mår Hassan Novin när han ser barn och äldre fara illa
och försummas. Det är då tårarna kommer. Och upprördheten.
– Pensionärer är samhällets juveler, de är jätteviktiga!
– Det är katastrof när vi inte bryr oss om dem. De har så mycket erfarenhet.