MALMÖ. Hon har tänkt på hur allt hänger ihop. Arbetet med suicidprevention,
engagemanget inom Socialdemokraterna för flyktingintegrering i Simrishamn
och budskapet i barndomens söndagsskola.
– Det är samma värderingar som går igenom överallt. I Marx idéer om det
sociala ansvaret likaväl som i den kristna etiken. I grund och botten
handlar allt om respekt för den andra människan.
Susanne Ringskog Vagnhammar minns den euforiska novembernatten 2008 då Barack
Obama valdes till president. Kandidaten som hon och barnen entusiastiskt
följt hela vägen.
– BBC sände hela talet tidigt på morgonen. Och det handlade så mycket om
empowerment och att inkludera alla: "Yes, we can". Inom psykiatrin
talar vi om att visa patienten att hon själv har förmågan och stärka hennes
självkänsla. Och han gör samma sak, han visar människor att de själva har
redskapen, att de kan.
I boken "The Audacity of Hope" förklarar Barack Obama att det var
först när han insåg att han inte behövde ge upp sitt intellekt som han kunde
bli kristen. Men "att våga hoppas" (som bokens titel
översätts till svenska) handlar inte om att blint bekänna sig till en
religion.
– Motsatsen till tro är inte ateism utan vanmakt och förtvivlan.
Susanne Ringskog Vagnhammar har upplevt allt det där. Hon föddes på Lidingö
men revolterade tidigt mot dess borgerlighet. Att läsa klassiska språk
ansågs själviskt i 1960-talets vänsterkretsar och medryckt av
världsförbättrarvindarna siktade hon istället in sig på psykolog- och sedan
läkaryrket.
– När jag läste till psykolog insåg jag att det var läkarna som fick göra allt
det roliga. Och när jag sedan hamnade inom psykiatrin kändes det som att
komma hem.
I början av 1980-talet blev hon ensam med tre barn mellan ett och fyra år. Men
det var inte det som var det svåra.
– Jag hade enorm hjälp och fick stort stöd från förskolan. Daghemstiden var så
bra och så rolig. Det var då mina barn lärde sig att bli så sociala som de
är idag.
Smällen kom senare, när familjen flyttat ner från Stockholm till Skåne. Först
till Susanne Ringskog Vagnhammars pappas hemtrakter i Rinkaby, där hon
tillbringat mycket tid på släktkalas som barn, och sedan till Simrishamn.
Tonårsbarnen tyckte småstadslivet var tråkigt så de gick gymnasiet i Lund.
1997 omkom äldste sonen Christopher i en bilolycka, arton år gammal.
– Christopher var så fin, så smart och så omtyckt. Hans död knäckte oss
verkligen, mig och hans syskon. Men mitt i sorgen mötte jag så många fina
människor. Och ovanpå allt det här kom Kjell.
Susanne Ringskog Vagnhammar hade levt ensam sedan hon skildes från sina barns
pappa och inte trott att hon skulle träffa en annan man. Men tack vare att
hon läst en artikel som filosofen Torbjörn Tännsjö skrivit om att man borde
öppna självmordskliniker för folk som ville dö, och i en replikartikel i
Sydsvenskan kritiserat idén, hade hon av professorn Danuta Wassermann
knutits till NASP (Nationellt centrum för självmordsprevention) i Stockholm.
Där skulle hon forska om självmord men saknade att inte också träffa
patienter. Därför började hon jobba som hyrläkare och på en psykklinik
stötte hon på psykiatrisjuksköterskan och informationschefen Kjell
Vagnhammar som tyckte att hon hade gjort en ovanlig ordination.
– Han tyckte väl att jag verkade intressant, skrattar Susanne Ringskog
Vagnhammar.
En kväll kom Kjell hem och hjälpte henne hänga tvätt. Då vann han hennes
hjärta. Snart var han på besök i Lund och de bestämde sig för att ta en
biltur ut till hennes tidigare hemtrakter på Österlen. Utanför ett hus i
Gislöv stod en Till salu-skylt.
– Då var det bara en parkeringsplats kring huset. Nu har vi anlagt en
äppellund och planterat en massa rosor, berättar hon stolt om byagården som
den kvinnliga syföreningen lät bygga 1952 och som nu är parets mer eller
mindre permanenta hem.
Genom åren har Susanne Ringskog Vagnhammar försökt förändra mycket. Hon och
maken ville reformera kyrkan och införa äktenskapsskola i Simrishamn men
stötte på patrull. Nu har hon också lagt politiken åt sidan men ska istället
med fackliga medel ta upp kampen mot nedskärningarna inom psykiatrin. Och i
januari kommer boken "Första hjälpen för självmordsrisk",
en konkret manual för hur man ska bemöta självmordsbenägna personer.
Själv tycker hon att hon har mycket att vara glad för, trots sorgen efter
pappan som dog när hon var åtta år och efter sonen Christopher. För att hon
har haft, och har, så roligt med sina barn och för att hon mött mannen som
hon, liksom Hillary Clinton med sin Bill, "har ett ständigt pågående
samtal med".
– Efter det som hände med Christopher har jag fått möta så mycket kärlek. Jag
lever efter det godas idé, det som för livet framåt. Varför spirar det gräs
genom asfalten? Jo, för att gräset livskraft visar enkelt på livets mening:
att vi ska leva.