NÖBBELÖV. ”Måste du alltid vara värst?” sa Birgitta Nordéns pappa till henne
när hon var ung.
Birgitta Nordén skrattar och säger att han nog syftade på hennes egenskap att
sällan vara nöjd och att alltid vilja veta och göra mer.
Den egenskapen har tagit henne från den lilla byn Norrhult utanför Växjö till
naturvetenskapliga studier i Lund, en lärarbana, jobb som miljöstrateg och
nu forskarrollen.
På vägen har hon vunnit priser för sitt engagemang i såväl IT-frågor som
miljöfrågor. Och det är globalt lärande för hållbar utveckling som hon nu
fördjupar sig i.
– Det är en otrolig förmån att få undersöka det här vidare: Hur fungerar de
globala klassrummen, hur fungerar elevernas lärandeprocess, hur tänker
lärarna?
– Och vad sker i mötet mellan människor? Hur lär vi? Vad gör eleverna kapabla
att agera?
– Som individ tittar man på lokala problem och förutsättningar. Men
internationellt då: hur tänker andra? Den globala dimensionen är viktig för
de lokala utmaningarna.
Birgitta Nordén har nätt och jämnt hunnit landa i radhuset i Nöbbelöv efter
att ha varit på en veckolång konferens i Ungern. Konferensen arrangerades av
det ideella lärar- och elevnätverket CEI (Caretakers of the Environment
International) och temat i år var turism och biodiversitet.
Ögonen lyser upp och händerna gestikulerar när Birgitta Nordén ska förmedla
intrycken.
– Det var väldigt seriöst. Hjärtligt och seriöst! Engagemanget i
hållbarhetsfrågor känns större än någonsin. Kanske börjar folk inse nyttan
av att ses ansikte mot ansikte och att knyta kontakter.
Ibland kan hon tänka: Ännu en konferens, gör det någon nytta? Hinner det hända
något emellan dem? Ja, det gör det!
– Jag är så imponerad av ungdomarna som tar sig an de här miljöfrågorna, som
fullfjädrade forskare. De lär sig arbeta gränsöverskridande då de gör sina
undersökningar, sedan tillämpar de sina nya kunskaper praktiskt och kommer
med rekommendationer.
Bara några snäpp från 60-årsstrecket fick Birgitta Nordén sin doktorandtjänst
vid Malmö högskola, och hon har precis fått sin andra vetenskapliga artikel
publicerad.
– När jag började hålla på med det här kände jag intuitivt att det här måste
jag veta mer om. Globalisering och global utbildning finns det mycket
skrivet om men inte globalt lärande.
Hennes intresse för ämnet tog fart för många år sedan, efter en konferens om
gröna skolgårdar.
– Där såg jag betydelsen av att både lärare och elever får mötas och lära sig
av varandra, hitta lösningar och skapa kontakter.
Birgitta Nordén har även varit tidig med att utnyttja ny teknik och att ordna
videokonferenser mellan sina elever och elever i andra länder.
– De ville jobba med detta på sin fritid också. De tyckte det var stimulerande
att få internationella kontakter, och det utvecklade undervisningen.
Sedan dess har Birgitta Nordén fortsatt att skapa globala klassrum och med att
utveckla plattformar för distansutbildningar och kurser online.
– En otrolig stimulans.
Att hon blev lärare var mest en slump.
– Jag vikarierade på skolor under studietiden och blev förtjust i samspelet
med eleverna, och fångades av deras kunskapshunger.
– Jag älskade att vara lärare. Jag har sällan lämnat något jobb för att jag
inte trivs utan mer för att det öppnats nya möjligheter att utveckla andra
sidor hos mig själv.
Med engagemanget i lärandenätverket CEI har många resor följt. Till Ryssland,
Costa Rica, Papua Nya Guinea, USA, Portugal, Hong Kong, Holland. Många nya
vänskapsband har knutits, och Facebook-kompisarna har blivit fler och fler.
– Jag skiljer egentligen inte på arbete och fritid. Ibland kan jag önska att
jag hade ett 9–17-jobb. Men eftersom jag är engagerad och tycker det jag
gör är viktigt så känns det bra ändå.
– Men det är inte det enda jag gör. Jag har ju vänner, säger hon och berättar
om matklubben som hon varit med i under drygt 30 år, och om bokcirkeln som
25-årsjubilerar i år.
– Det är väldigt roligt att vi följt varandra genom livet. Vi bor på olika
platser och har olika professioner.
Och även om forskningen genomsyrar mycket av fritiden tycker hon att det är en
oerhörd gåva att både få lära mer och att få lära känna folk från andra
kulturer.
– Jag är så tacksam över att sent i livet ändå få gå vidare och få chansen att
utvecklas lite till. Och jag har ju det i mig. Jag vill framåt.