Seved. – Allt som händer bakom det här draperiet kommer vara halal, försäkrar
Lasse Flygare skämtsamt kvinnorna i Barn i stans lokal, innan han avgränsar
rummet med ett sammetsskynke för att kunna bli intervjuad i fred.
Men pianoklink och lågmälda diskussioner på somaliska kommer ändå att
ackompanjera hans berättelse om sitt liv. Och det är precis så det ska vara.
Sedan 2008 har arbetslivet kretsat kring samlingslokalen där barn och
seniorer i området har umgåtts och, bland mycket annat, odlat grönsaker i
ett framgångsrikt och uppmärksammat projekt. Det hela startade med att en
flicka ville veta hur det såg ut i området när de äldre som bodde där var
barn. Och så drog berättandet och kunskapsöverföringen igång.
Lasse Flygares treåriga projektanställning har nyligen avslutats men han är
fortfarande processledare för verksamheter inom föreningen Hidde Iyo Dhaqan
där Barn i stan ingår.
När telefonen ringer och det handlar om ett uppdrag förklarar han att han just
nu är ”mellan jobb” men lugnar också personen i luren med att ”såhär har
mitt liv alltid varit, det är inget konstigt”.
Ombedd att berätta vem han är säger Lasse Flygare att många nog skulle kalla
honom komplex, och att de som känner honom skulle säga att han är splittrad.
– Det konstnärliga och det logistiska kombinerar min person. Jag har ett stort
socialt patos och har svårt för orättvisor.
Kontakten med masken, som skulle leda vidare till clownen, togs när han som
femåring såg tv-bilder av Ku Klux Klan-män på tv och bad sin mamma att sy en
likadan dräkt.
– Hon blev förtvivlad, men sydde ihop ett lakan och satte dit en röd näsa och
kryss för ögonen.
Clownen blev användbar när Lasse Flygare istället för att gå gymnasiet ägnade
sig åt gatuunderhållning i Paris. Under en tågluff till Grekland hade han
fått franska vänner som han följt med till Frankrike.
– Det var då jag upptäckte clownen som väsen. Jag var väldigt blyg och målade
mig till oigenkännlighet. Men det var inte som att jag täckte över en del av
mig själv, istället visade jag en del som jag inte vågade visa annars.
Han var ung i kärlekens stad och kärleken skulle dyka upp på gatan som i en
saga. Omständigheterna såg ut såhär: I Grekland hade han varit snäll mot en
fransk tjej som blivit bestulen på sin sovsäck och gett henne sin istället.
I Paris ville hon tacka och lämna tillbaka den. De bestämde plats och när
han kom dit satt ett förälskat par där och pratade.
– Jag la märke till att hon var väldigt söt. Några månader senare såg jag
henne på stan och kände igen henne. Jag vände mig om och det gjorde hon
också. Det var slut med hennes kille. Jag ställde min väska hos henne och
där blev den kvar.
Han gifte sig med Nadine 1983, 1985 flyttade de till Sverige. 1986 föddes
dottern Amelie och 1988 sonen Antonin.
– Det fanns en längtan tillbaka till landet jag lämnat som tonåring. Jag var
intresserad av vad som hänt med det politiskt och historiskt.
I kölvattnet av Palmes död började Lasse Flygare engagera sig politiskt. Han
drogs med i miljörörelsen och gick med i Miljöpartiet, satt i
kommunfullmäktige och involverade sig i hemlöshetsfrågor.
– Hur vi behandlar våra minsta är en värdemätare på samhället, det är ett
gigantiskt misslyckande om vi inte klarar av det.
Men han ville förändra mer än det då lilla partiet klarade av och bytte över
till ”det statsbärande”.
– Jag ville se om jag kunde skaka om det grå och stela i Socialdemokraterna.
Det var en intressant resa.
Numera tror han för egen del mer på sociala rörelser. Det var genom arbetet
som sjukhusclown, där han ledde ett projekt om clownens betydelse och
utbildade sjukhuspersonal i bemötande, som han blev rekryterad till
berättarprojektet som blev ett odlings- och kunskapsöverföringsprojektet på
Seved.
Den 1 maj fyllde Lasse Flygare 50 år. I framtiden vill han gärna arbeta
konstnärligt igen och inte bara socialt.
– Det känns som att min resa knappt har börjat, medan 22-åriga artister
skriver memoarer. Jag har ett väldigt rikt liv som jag borde bli bättre på
att njuta av. Men så finns det här drivet här, orättvisor att arbeta mot.
– Lärdomen med att bli äldre är att världen klarar sig utan mig, men jag vill
ändå stanna kvar ett tag till, säger han, ler, och drar tillbaka draperiet.
På andra sidan i den folkfyllda föreningslokalen möter en flicka i
tioårsåldern hans leende.