MALMÖ. ”Hur är det med barnen? är fortfarande en vanlig fråga när Marianne
Rydén träffar folk på stan.
Hon ler lite och sveper det långa håret bak på ryggen. Marianne Rydén är van
vid att prata om sina barn, men inte på det vanliga sättet man tänker på när
en mamma och mormor berättar.
– Jag har fött sex barn, men bara fått fostra ett, konstaterar hon krasst.
Två barn dog i späd ålder och tre rövades bort av exmaken till Pakistan när
det minsta bara var ett drygt år.
Sin yngste son som nu är 19 år, har hon dock fått följa hela vägen och hon är
mycket mamma-stolt. Denna soliga men isande kalla förmiddag är han hemma ett
par dagar från Karlskrona där han gör militärtjänst. Siktet är inställt på
att bli polis.
– Utan honom vet jag inte hur det hade gått. Då hade jag nog kastat in
handduken, säger hon ömt med adress till sonen som är på väg ut i köket för
att fixa frukost.
Så här på andra halvan i livet kan Marianne Rydén konstatera att hon har det
bra idag. Trots att hon fått uppleva varje förälders mardröm flera gånger om.
Dramatiken börjar i oktober 1985. Hennes tre små barn – en flicka på sju år,
en pojke på tre år och en flicka på drygt ett år – rövas bort av hennes
exman till hans gamla hemland Pakistan.
Marianne Rydén reser efter. Oräkneliga kontakter tas med UD och andra
myndigheter. Under nära fem år vistas hon i Pakistan och lyckas mot alla
odds att få vårdnaden om sina barn. Men det är en seger på pappret. Barnen
hålls fortfarande gömda av pappan och hans släktingar, troligtvis nära
gränsen till Afghanistan.
– Det värsta var att jag inte visste om de levde, om de fick gå i skolan, hur
de mådde, ingenting.
December 1999: Det har gått drygt fjorton år sedan Marianne Rydén träffade
sina tre äldsta barn. Livet har gått vidare. Hon har fått ytterligare en son
som nu är 8 år, gift sig med Anders och tagit över sitt föräldrahem, en
vacker 40-talsvilla med stor trädgård i Limhamn.
Då får hon plötsligt telefonsamtalet som hon väntat på i alla år: äldsta
dottern ringer och förklarar att de flytt på vägen till ett bröllop och är
på väg med flyg från Pakistan.
Den 19 december landar de på Kastrup. Marianne Rydén håller på att svimma av
yrsel och oro i ankomsthallen.
Så kommer de ut genom dörrarna. Fem personer!
– Jag kände igen min äldsta dotter direkt. Och hon hade fått två barn, två små
flickor som hon hade på varsin arm. Jag hade blivit mormor!
Julen blev minnesvärd. Plötsligt skulle åtta personer samsas i huset. De små
barnen som Marianne Rydén brutalt skilts ifrån fjorton år tidigare hade
blivit främmande, unga vuxna med en annan kultur och inte minst ett
främmande språk. I Pakistan hade de förbjudits att prata svenska.
Sommaren 2000 kom deras pappa till Sverige. Det var då Marianne Rydén förstod
att hela ”flykten” var iscensatt.
– Jag trodde i min enfald att barnen hade kommit hem för min skull, men det
var deras pappa som hade tröttnat på det hårda livet i Pakistan och därför
ville tillbaka till Sverige. Han trodde att bortrövandet var preskriberat,
men det var det inte. Så han fick avtjäna sin tvååriga fängelsedom, även om
det i praktiken bara blev ett drygt år.
Sedan kom en ny smäll. Barnen krävde att deras mamma skulle förlåta pappan.
– DET kunde jag bara inte göra. Oavsett att han hade fördärvat mitt liv, så
hade han handlat helt egoistiskt utan minsta tanke på barnens behov och
framtid.
Det har gått drygt elva år sedan den där dagen på Kastrup och Marianne Rydén
konstaterar att ”det har då inte har varit en dans på rosor kan jag lova”.
I mitten på 2000-talet hände det som ingen förälder vill föreställa sig:
hennes äldste son dömdes till livstid för mord.
Hur klarar man sig som mamma, som människa, genom allt det här?
Marianne Rydén snor ihop håret i en knut och svaret kommer utan tvekan.
– Jag vill alltid få se solen gå upp nästa morgon. Det har jag sagt många
gånger, men det är så det är. Jag är optimist. Och har försökt låta bli att
bli bitter. Det tjänar ändå ingenting till.
Hon besöker sonen regelbundet i fängelset och gläder sig, trots allt, åt att
han nu håller på att läsa in sin gymnasiekompetens.
Hon glädjer sig också åt att döttrarna har utbildat sig, lever egna liv och
att de håller kontakten.
Sedan många år arbetar Marianne Rydén som lärare och trivs med kontakten med
eleverna, att påta i trädgården (”hade betygen räckt hade jag utbildat mig
till hortonom”) och att gå ut med familjens hund Flisan. Hundfältet är nära
och sommartid beger hon sig gärna till Ön för ett dopp.
– Där badar vi tillsammans, Flisan, jag och mina hundkompisar, och det är
underbart. Då är jag lycklig.