BJÄRRED. Beslutet att starta eget hade legat och gnagt några år medan Paul Søndergaard involverats mer och mer i arbete med ledarskapsutbildningar. Tänk om han skulle våga satsa på det på heltid?
På skohyllorna i kedjehuset i Bjärred är det glest, några timmar tidigare satte tre barn och en fru på sig ytterkläder och gick iväg till skolor och jobb. Nu bryter bara telefonsamtal och en kluckande kaffekokare tystnaden i det hem Paul Søndergaard också har som arbetsplats.
– Svårast är avsaknaden av kollegor. Att inte ha någon att fika med. Det finns mycket hjälp att få inför startande av företag men man borde nog satsa mer på att också bygga ihop soloföretagare i grupper, funderar Paul Søndergaard.
Han tror att många svenskar när drömmen om att starta företag och vill gärna inspirera andra att ta språnget. ”Åh, vad modigt”, säger många åt honom.
Andra tror inte ens att det är möjligt att ta ett sådant beslut på egen hand: ”Har du fått sparken?”, undrar de.
– Men ja, det är kanske modigt. Jag får i alla fall utveckla sidor av mig själv, som att ta hela ansvaret för mitt jobb: gör jag inget händer inget. Och jag måste sälja in mig själv, inte vara rädd för det. Annars överlever jag inte, säger han och skrattar lite åt tanken.
Det var efter några tunga år på brottsroteln som Paul Søndergaard började känna att han behövde göra något annat.
– Jag var rätt mätt på all olycka och allt elände. Det blev lite för mycket. Tog för mycket kraft.
Paul Søndergaard började läsa beteendevetenskap på heltid och det var med det hans bana inom ledarutveckling tog fart. Tillbaka på Polisen fick han hålla i utvecklingssamtal och ta ansvar för frågor om relationer och ledarskap, även nationellt.
– Jag har alltid haft som drivkraft att utveckla och hjälpa människor, det var därför jag blev polis. Nu använder jag den drivkraften på ett annat sätt.
Men helt utan oro lämnar man inte lönelivets trygghet.
– Jag har vaknat till ibland på nätterna och varit bekymrad. Man ska inte förtränga de känslorna, utan hantera dem och parkera dem åt sidan, resonerar han.
Han är uppbackad av både heltidsarbetande fru och sina barn, som på köpet blivit mer kostnadsmedvetna: (”Har vi råd med det här, pappa?”).
– Det finns faktiskt fördelar med att tvingas vara mer ekonomisk, man blir mer ödmjuk, och mer medveten om hur bra vi har det.
Paul Søndergaard är en fokuserad människa. Han bestämde sig tidigt för att bli polis, och minns precis när. Det var när hans kompis pappa besökte skolklassen i sjuan och målade upp ett spännande och omväxlande jobb. Praoplatsen var given och tiden efter lumpen, i väntan på att komma in på Polishögskolan, arbetade han på Securitas och åkte som au pair till San Francisco och tog hand om två skolpojkar. När hans mamma ringde och berättade att han kommit in på Polishögskolan var det ett av hans lyckligaste ögonblick.
– Jag har haft ett jättebra jobb. Det har passat mig som person att vara i yttre tjänst och att inte veta hur dagen ska se ut.
Jobbet har fått honom att växa, han har mött ett otal människor i olika situationer och med åren har han också lärt sig förmedla sina kunskaper genom föreläsningar.
– Förr var det som en nära döden-upplevelse att tala inför folk.
Något annat han värdesatt är kamratskapet inom Polisen.
– Det blir starkt på grund av att jobbet kan vara väldigt ansträngt.
Likaledes är det meningsfullt. Som när han kunde hjälpa en utsatt person och sedan fått se denna bli en kollega i kåren. Eller ungdomar som han stöttat och fått bort från en kriminell bana.
– Det gör livet! säger Paul Søndergaard och skrattar till som om han tycker att det kanske låter väl pretentiöst.
– Man vill ju ha bekräftelse på att man gör något bra!
När han har arbetat med unga i Malmös södra delar har han också blivit varse hur idyllisk hans egen uppväxt var, i ett kedjehus i Lomma, med dansk far, svensk mor och två yngre syskon.
Lycka är hur som helst mycket mer än pengar, inser Paul Søndergaard.
– Det är att vara frisk och känna frihet. Och att känna sig trygg och lugn, det gör jag. Men visst, till syvende och sist måste man ju kunna betala räkningarna.
Han tror på sitt företag och har en del jobb på gång, men han har också gjort, på alla sätt berikande, inhopp som vårdare, lärare och elevcoach.
Han skrattar.
– Det gäller ju att fakturera.
– Jag tänker att: vad är det värsta som kan hända om företaget inte funkar? Jo, att jag måste hitta ett nytt jobb. Jag är inte rädd för att en dag kanske säga att ”Ja, jag har testat, och det gick inte”.
Då är han hur som helst många erfarenheter rikare – och, möjligen, en motorcykel fattigare.