HOLMA. Shatila Salami är dock inte den som låter sig stoppas av svårigheter
och fördomar. Tvärtom, det har ofta sporrat henne.
– Jag är den första kvinnan i Europa som gjort militärtjänst med sjal. Det gör
mig väldigt stolt.
Shatila Salami är klädd i Räddningstjänstens kläder när hon, lätt hostig,
välkomnar Sydsvenskan in i sin lägenhet på sjätte våningen i Holma.
Hon ska snart iväg till arbetet på brandstationen på Drottninggatan.
I vardagsrumssoffan berättar hon artigt och utförligt om sitt liv,
kollar ibland upp namn som dyker upp på den bärbara datorn, och skrattar åt
vissa frågor – som vem hon har fått sitt starka självförtroende ifrån. Hon
bollar roat frågan till maken som precis kommit upp från tvättstugan, vad
tror han?
– Din pappa!
– Ja, det är nog sant, min pappa. Men även min mamma. Hon var sjuksköterska
när hon kom hit från Palestina men har utbildat sig här och jobbar nu på en
förskola.
Lägenheten Shatila Salami bor i sedan 2005 ligger bara ett
stenkast från föräldrarna och uppväxthemmet. För Shatila Salami är familjen
väldigt viktig.
– Jag träffar mamma och pappa varje dag, äter kvällsmat där eller går över och
fikar. Och min storasyster och hennes familj bor precis där borta, säger hon
och pekar några hus bort.
Men även i sitt minsta sammanhang, familjen, har Shatila Salami
ofta varit den som stuckit ut.
– Jag var hyperaktiv som barn, säger mamma och pappa. Och översocial – mina
syskon är mer blyga än jag. Jag var också en pojkflicka som tyckte om att
leka med brandbilar och polisbilar.
– Folk har alltid beskrivit mig som självständig och modig. Jag gillar
utmaningar, att testa mig själv.
– Jag har hoppat bungyjump från 90 meters höjd och badat i isvakar. Och så har
jag alltid känt mig dragen till uniformsyrken.
Men några år innan uniformen blev det sjal. Redan som
elvaåring bestämde hon sig för att hon ville ha det, vilket pappan först
ifrågasatte (”Du är så ung, vet du verkligen vad du gör?”).
– Men jag ville det, det kändes som min stil. Vissa tror, på grund av brist på
kunskap, att jag är förtryckt. Det är jag inte!
Är du trött på att få frågor om sjalen?
– Nej, inte alls! Det är mycket bättre att folk frågar än att de inte gör det
– och istället har kvar sina fördomar.
– Det händer att folk när de ser mig bara ser sjalen och mina mörka ögonbryn.
Först när de hör att jag pratar flytande svenska så bildar de sig en annan
uppfattning. Eller när de förstår min yrkesroll.
Shatila Salami blev 2009 en av sex, av cirka 200 sökande, som blev anställd av
Räddningstjänsten Syd som brand- och säkerhetsvärd och instruktör.
– Vi gör hembesök och kontrollerar folks brandvarnare. Det sker många
bostadsbränder i Sverige. Vi besöker skolor, fritidsgårdar,
Migrationsverket. Jag trivs oerhört bra.
– Det finns inte en dag som är den andra lik. Jag träffar alla sorters
människor och lär mig jättemycket. Och folk lär sig mycket av mig.
Sin första uniform bar hon i lumpen, men redan under
uttagningstestet stötte hon på patrull.
Tiden inne hos psykologen blev lång.
– Egentligen ska det ju inte spela någon roll om man har sjal eller inte men
jag fick höra att det var omöjligt. Då blev jag bara ännu mer taggad. Till
slut slog jag näven i bordet och sa ”accepterar inte ni mig som jag är, så
vill jag inte ha med er att göra”.
Men efter några veckor så damp det positiva intagningsbeskedet ner och hennes
lumpartid kunde börja.
– Det var väldigt tufft. Det krävdes ett starkt psyke och en rejäl portion
självförtroende. De flesta av soldaterna trodde att jag skulle hoppa av.
Många gånger fick jag jobba dubbelt så mycket för att visa att jag kunde.
Vissa nätter var jag ute och sprang extrarundor för att få ännu bättre
kondition.
Kaptenen och befälen var bra men vissa bevakningssoldater hade
tråkig attityd: ”Ska hon representera Sverige?”
– Jag är född och uppvuxen här, varför skulle inte också jag kunna göra
lumpen? De försökte knäcka mig. Men efteråt fick jag en ursäkt av många.
Förutom uthållighet lärde tiden i lumpen henne ansvar, lyhördhet och respekt.
Och sista dagen fick hon en ”kämpemedalj”.
– Då rann tårarna.
Shatila Salami vet att hon ofta varit en förebild och har genom åren
fått många bevis på att hon inspirerat unga att försöka förverkliga sådant
de tidigare trott varit omöjligt. Det gör henne stolt och glad.
I framtiden vill hon utbilda sig till polis och bli förhörande
kriminalkommissarie.
– Det har varit en dröm sedan jag var liten.