HELENEHOLM. Solen lyser över den eftermiddagstomma skolgården vid Heleneholms
gymnasium i Malmö. Vinden skakar lätt i grenarna på trädet med röda bär i
mitten av asfaltplanen.
Det är sista dagen i maj och luften är full av stillhet, förväntningar, vemod
och frihet. Iris Bergcrantz i ES3A har öppnat och blickat in i sitt skåp för
sista gången. Nu är det tomt och hon kan knappt bära väskan för alla
böckerna.
Precis som parallellklasskompisen Selma Fogelberg har hon en minnesvärd vecka
framför sig. Men vad händer sen?
– Det bästa är att man inte vet, tycker Iris Bergcrantz.
– Slumpen avgör mycket, men jag hoppas ändå alltid ha musik i mitt liv, säger
Selma Fogelberg.
– Vi har så starka intressen att slumpen ändå kommer att välja musiken,
fortsätter Iris Bergcrantz.
De båda 18-åringarna tycker att utbildningen har varit ”över förväntan”.
– Jag hade inte anat den här utvecklingen, säger Selma Fogelberg.
– Man har verkligen fått tvinga sig själv att vara ambitiös. I ettan kunde
jag knappt skriva en g-klav, säger Iris Bergcrantz och båda skrattar.
Musiken kom in i Selma Fogelbergs liv i fyran genom pianolektioner på
kulturskolan.
– Jag spelade först blockflöjt, fast det räknas ju inte. Min mamma spelade
klassiskt piano så då ville jag också göra det.
Som barn lyssnade hon mest på Hits for kids och Grease. När Heleneholms
gymnasium kom på ”turné” till skolan i Limhamn fastnade hon för möjligheten
att få vara med i en ensemble.
– Jag kände att det här vill jag verkligen, det verkade seriöst med deras
musikinriktning.
Iris Bergcrantz är uppvuxen med jazz i ett musikerhem i Billinge utanför
Eslöv. Mamma är tonsättare och pianist, pappa trumpetsolist och hon har
sjungit i kör sedan hon var tre år.
– Men det var inte förrän i gymnasiet som det blev seriöst med musiken. Jag
sökte till Heleneholm för att jag hade hört att det var den bästa
musikskolan i Skåne.
Under sina tre år på estetiska programmet har de uppträtt i genomsnitt
varannan vecka, på olika större konsertställen, i kyrkor, på lucia och med
gospelkören på skolan. Förra måndagen kom artisten Sanna Nielsen, som också
gått på skolan, och sjöng med dem under en stor gospelkonsert. Då gjorde
tjejerna varsitt solonummer, Selma Fogelberg sjöng ”Till we meet again” och
Iris Bergcrantz ”Saviour”, båda av Kirk Franklin.
– Konserterna har varit det bästa, det har varit så bra att träna på att stå
på scen. De små lokalerna har ofta varit mer jobbiga, när det blir så
intimt. Vi har övat genom att läsa dikter med inlevelse, säger Selma
Fogelberg.
– Det har varit bra att börja med kören. Jag minns när jag gick i ettan och
var väldigt blyg och skulle sjunga solo på Konserthuset med trådlös mick.
Loa Falkman var där och kom och tog mig i hand. Då var jag väldigt nervös,
berättar Iris Bergcrantz.
Men scennerverna har lagt sig och nu sjunger de solo utan att svettas.
I helgen som gick var Selma Fogelberg i London för auditions till
sångutbildningen på Tech Music School inför höstterminen. Hon kom in på den
ettåriga Diploma-kursen.
Iris Bergcrantz är andra reserv på Sundsgårdens folkhögskolas musikutbildning
i Helsingborg.
– Det verkar vara så kul att gå på folkhögskola. Men om jag inte kommer in är
det nog meningen att jag ska spela in mina låtar istället. Jag har börjat
arra lite. Musiken är jazzinspirerad men inte alls jazz, det finns inget
namn på vad det är. Nyskapande pop med egen stil.
Om tio år hoppas hon att hon håller på med musik, har ”ett gött liv” och har
gjort sitt namn känt. Kanske bor hon i New York eller London där syskonen
är.
– Jag vill kunna leva på musiken.
Selma Fogelberg hoppas också ägna sig åt musik.
– Även om det bara är spelningar på fester. Jag hoppas att jag är lycklig. Nu
vill jag till London men sedan kommer jag nog vilja tillbaka hit. Jag tycker
om att vara nära min familj.