LUND. Det är sen förmiddag i Gustav Lindéus studentlägenhet på Kämnärsvägen i
Lund. Regnet öser ner utanför.
– Jag var ute och sprang med en kompis 06.30 – en mil innan frukost. Då var
det fint, säger han och tittar ut.
Kanske gör han ytterligare ett pass ikväll. Målet är att snitta på femton
träningstimmar i veckan.
– På våren blir det mer träning, på hösten mer träffa kompisar. Jag träffar
kompisar på våren också, men man märker ganska snart hur mycket mer tid man
får om man går ner tio timmar i träning varje vecka.
Gustav Lindéus har alltid gillat sport. Som tolvåring tränade han fotboll,
innebandy och friidrott. Han bestämde sig för att satsa på friidrott men
ville mer. Han ville pressa sin kropp och se hur mycket han klarar. Därför:
triathlon.
I Sverige är det inte tillåtet att göra en så kallad Ironman triathlon innan
du fyllt tjugo, kroppen anses inte ha växt färdigt. På internationella
tävlingar är åldersgränsen 18 år, något Gustav Lindéus var snabb att
utnyttja. Knappt två månader efter sin 18-årsdag gjorde han sitt första
lopp, i tyska Frankfurt.
Han hade aldrig tidigare sprungit något maraton men kom i mål på under elva
timmar. Sedan dess har han gjort ytterligare två lopp.
Nyckeln, menar han, heter disciplin.
– Om jag har ont under en tävling? Då fokuserar jag på nästa stolpe, eller
något som står nära. Jag kan inte tänka att ”det är 35 kilometer kvar”. Jag
kan bara tänka på de närmsta hundra meterna, sen nästa och nästa.
– Gymnasiet var tufft på många sätt. Jag tränade femton timmar i veckan
samtidigt som jag läste naturvetenskapliga programmet och ville satsa mycket
på skolan. Det var hårt, men om man är disciplinerad så går det.
Detsamma gäller studierna i Lund: med disciplin går det utmärkt att kombinera
utbildning och hård träning. Här har han många träningskompisar. Passen på
Gerdahallen är så långa att vännerna ofta löser av varandra: en går och
nästa kommer, Gustav Lindéus tränar hela tiden.
I den 22 kvadratmeter stora studentlägenheten ryms tävlingscykel, skidor och
stavar. På väggen hänger diplom och medaljer bredvid porträtt från
barndomen. Gustav Lindéus plockar ner medaljerna. Frankfurt, Köpenhamn och
Zürich.
Det hittills bästa loppet gjordes i Zürich, där det tog tio timmar och 25
minuter från första simtaget till sista löpsteget. I sommar väntar ett nytt
lopp i Frankfurt.
På bordet står skålar fulla av frukt och under skrivbordet ligger
träningsredskap och magasinet ”Triathlete Magazine” i högar.
Gustav Lindéus har prenumererat sedan han var 16 år. Då hade han redan sneglat
mot tävlingen ett par år och bestämt sig för att satsa. Här hittar han tips
om motion och kost och, framförallt, likasinnade.
I Sverige är få 20-åringar aktiva triathleter. Det är först på de
internationella tävlingarna han har träffat tävlande i samma ålder. Han
hoppas och tror dock att intresset kommer att öka.
För att inte överanstränga sin kropp håller Gustav Lindéus sig ännu till
lågintensiv träning.
– Jag springer inte tills jag får blodsmak i munnen, jag cyklar inte tills jag
får mjölksyra i benen – jag ger inte allt hela tiden. Då hade kroppen inte
orkat och då hade jag snart tröttnat, säger han.
Än tror han inte att hans kropp utvecklats färdigt, utan räknar med att nå en
fysisk topp omkring 30, då målet är att tävla professionellt.
– Det är många faktorer som spelar in: jobb, familj och hur mycket jag kommer
kunna träna framöver.
– Men som det är nu satsar jag på att kunna tävla professionellt vid 30.
Tills dess tränar han själv och deltar i diverse tävlingar.
– Det är kul att vara allsidig. Jag har gjort lite smålopp i både cykling och
löpning. Nu ska jag springa maraton i Köpenhamn i maj, det är bra att hålla
igång.
– Om jag har offrat något? Det har väl inte blivit lika mycket festande som
det blivit annars, men jag tycker att det här är kul och tycker man att det
är kul så vill man fortsätta.