Jacqueline Hellmann bor i porten bredvid där verklighetens ”Lilja 4-ever” var inlåst under sina mardrömsdagar i Malmö.
– Det är lite samma stämning i huset som i filmen, berättar hon när vi ses en bit från hemmet vid Heleneholmsverket, över en förmiddagskaffe på en ganska folktom uteservering på på Möllevången.
Om att vara ung och brottas med livet har Jacqueline Hellmann velat berätta genom att skildra sin barndomskompis Cizzi i bild och text. Fast ur ett mer psykologiskt perspektiv än den brutala handlingen om trafficking i Lukas Moodyssons film.
Jacqueline och Cizzi träffades när de växte upp i Torsås söder om Kalmar och deras skolor slogs ihop inför högstadiet.
– Cizzi hade många kompisar och var duktig i skolan. Vi var med i samma tjejgäng. I nian förstod jag att hon mådde dåligt. Hon gick aldrig gymnasiet och åkte in på barnpsyk i Kalmar.
Själv gick Jacqueline Hellmann samhällsprogrammet på Korrespondensgymnasiet i Torsås. Familjen hade hamnat i den lilla orten efter att ha flyttat omkring i Östergötland, eftersom hennes mamma ville vara nära familjen på Öland.
– Och hon ville bo på landet så att vi kunde ha hästar, hundar och får.
En kontrast till idyllen var sjukhusmiljön där hon hälsade på Cizzi. Barnpsyk följdes av vuxenpsyk och tvångsvård, Cizzi blev snabbt sämre och Jacqueline Hellmann upptäckte sin kompis självskador.
– Det var plåster på hennes ben och hals och hon täckte sina armar. När ätstörningarna började komma blev hon matad med sondslang.
Någon gång vid den här tiden väcktes Jacqueline Hellmanns intresse för att fotografera.
– Jag började få ett bildtänk och intressera mig för dokumentation, att skildra historier genom bilder. Det föll sig naturligt att jag skulle följa Cizzi.
Det var viktigt att Cizzi skulle få ge sin bild av det som hände henne eftersom utomstående kan ha svårt att förhålla sig till människor som är tvångsintagna på psyket.
– De kanske inte vet hur ofta man får hälsa på. Det finns ett glapp mellan skolkuratorn och psykiatrin eftersom ens sociala liv försvinner när man är inlagd, vårdarna blir ens familj. Det är en brist i systemet. Många av Cizzis kompisar försvann.
Men Jacqueline Hellmann fanns kvar. Eftersom hon hade en pojkvän i Skåne flyttade hon efter gymnasiet till Svalöv för att gå en fotoutbildning på Fridhems folkhögskola. Men besöken hos Cizzi i Kalmar fortsatte.
Sedan 2008 har Jacqueline Hellmanns bildsamling fyllts på. Motiven har skiftat ”från sjukhusbesök, shopping, blomstrande körsbärsträd till hennes uppskurna arm”. I somras blev projektet en digital utställning under namnet ”Från Andra Sidan Längtan” på Fotografiska museet i Stockholm.
– Jag ville ställa ut i Sydsverige och kontaktade Format i Malmö två gånger, men de visade inte någon direkt respons. Fotografiska svarade ja samma dag.
Berättelsen om Cizzi fick många fina recensioner och uppmärksammades med inslag i SVT och TV4.
– Det var viktigt att det inte skulle bli en vernissage med vin och snittar. Istället hade vi ett seminarium med hjärnforskare och Filippa Reinfeldt bland andra.
– Jag ser det som min uppgift att ställa frågor, inte ge svar, men man ska inte lämnas ensam med utställningen. Därför har man kunnat vända sig till Hjärnfonden med funderingar efteråt.
I januari ställs några av bilderna ut i Scandinavian Photos gallerirum vid Värnhem och nästa år tar Dunkers i Helsingborg emot utställningen.
– Dunkers kan visa rörliga bilder så jag har tänkt filma Cizzi, till stora delar med min Iphone, och visa filmen där.
Jacqueline Hellmann har redan föreläst på en skola i Helsingborg om hur det är att jobba som frilansfotograf och om självskadeproblematiken. Ett häfte om ämnet som kan köpas in av skolor är på gång och ”Från Andra Sidan Längtan” ska bli en bok. Hon vill gärna fortsätta hålla projektet levande genom föredrag.
– Jag är inte så mycket äldre än de som går i gymnasiet och tycker att det är värdefullt att förmedla till ungdomar som använder sig mycket av mobilen att de genom den kan berätta om sin värld på sitt eget sätt. Det behöver inte vara så komplicerat.