SVEDALA. Det är en vanlig tisdag för Cecilia Dorselius. Om man bortser från att hon just har kommit hem från sitt första Europamästerskap i dressyr och tillsammans med landslaget kvalat in till OS, det vill säga. Hon jobbar som revisor och har varit på kontoret i Malmö åtta till fem. Nu står hon i stallet i Svedala. Pappa Alf har krattat ridbanan, och mamma Margaretha har precis gett hästarna hö.
Längst ned till vänster, mitt emot en gammal ridskoleponny, står Lennox i sin box. Han har också haft en vanlig tisdag. Gått i hagen som han älskar, rullat sig i gräset lite. Men idag blir det en stilla promenad istället för dressyrträning. Lennox har två veckors vila efter EM.
Att han och Cecilia kom dit är något av en saga som började för nio år sedan. Då var Cecilias pappa Alf, som är galopptränare och gammal jockey, i Tyskland. Lennox köptes som en 60-årspresent till Cecilias mamma. Ett år senare skulle Alf rida Lennox i en tävling, men fick ryggskott. Så Cecilia fick rida istället.
– Sen fick pappa aldrig tillbaka honom, kan man säga, säger Cecilia Dorselius.
Lennox visade sig ha en naturlig talang för dressyrens piaff och passage.
– Och han har en helt fantastisk ökad trav när han är igång i kroppen. Sen är han så fantastiskt snäll, och ställer upp för mig. Förra året var vi nybörjare i Grand Prix båda två. Vi har fått hjälpa varandra på vägen.
Hon har tränat Lennox själv, målmedvetet och i lagom takt, i åtta år.
– Man får ta små steg och hela tiden känna efter: ”Klarar du av det här?”. Om man ska göra de här svåra Grand Prix-rörelserna måste man först ha hästen i en viss balans, den måste förstå alla signaler. Sen ökar man svårighetsgraden lite, lite grann. Framförallt ska man behålla glädjen i hästen. De flesta rörelserna i dressyr har den naturligt. Om en häst är glad i hagen kan den till exempel stå och trampa på stället nästan som i piaff.
Cecilia Dorselius växte upp i ett ombyggt stall. Hon har ridit sedan hon var två, och hennes föräldrar drev en ridskola fram tills för några år sedan. När hon var tre fick hon sin andra ponny, Sabina. Sabina var ganska sur och ville absolut inte hoppa över några hinder. Men det gjorde inte så mycket, säger Cecilia Dorselius, för hon var ändå inte så modig. Istället började hon så småningom träna dressyr, med iver.
– För mig handlar det om känslan av samhörighet och samarbete med hästen. Att man känner att man är ett. Det är en häftig känsla när det känns som att hästen vet vad man tänker.
Först var ridningen mest en lek. När hon var tio år blev det lite mer allvar, och 1990, när hon var 12 år, spelade hon in alla ritterna från VM i Stockholm på video. Sedan tittade hon på dem om och om igen, tills hon kunde dem utantill. Året därpå red hon sin första dressyrtävling och sedan har det fortsatt framåt, sakta men säkert.
Hon hade kunnat bli proffs, och för en ryttare på hennes nivå är det väldigt ovanligt att inte rida på heltid. Men det har Cecilia Dorselius aldrig velat göra. Hon har ett vanligt jobb och rider för ridandets skull.
– I världseliten finns det några tävlingar med stora prispengar, då kan man rida in summor som det går att leva på. Men jag har mitt jobb istället, och känner en trygghet i det. Det är min frihet. Alltid när jag lyckas med en bra ritt känner jag ”Gud vad kul!”. Men det är inget krav.
När hon nu red in på den stora EM-arenan i Rotterdam, efter trettio år i sadeln och med en OS-plats i sikte, försökte hon tänka så. Att det bara skulle vara roligt.
– Det här har varit min dröm så länge. När jag red in var jag noga med att intala mig själv att inte tänka så mycket på allt som stod på spel. Utan istället känna att det här är min dröm. Och njuta av den, i sju minuter.