LUND. Frisyren är fixad, sminket på och öronclipsen isatta, och trots att det
är tidig förmiddag och Ida-Maria Martinsson börjar jobbet först efter lunch
så är hon uppe och redo sedan flera timmar tillbaka. Att ”sova bort”
förmiddagarna är inget för en disciplinerad ung dam som för bara några år
sedan frivilligt sökte sig till elva månaders prövningar i baracker och
tält.
Hon har till och med – fastän kroppen fortfarande är lite öm efter ett lopp
under helgen – hunnit med sin vanliga halvtimmesrunda i Stadsparken och hon
sitter mycket rak i ryggen när hon berättar om sitt liv.
Med de erfarenheter Ida-Maria Martinsson samlat på sig känner hon att hon har
fått ett försprång in i vuxenlivet.
– Jag blev tidigt van att själv planera vardagen med mat och annat. Men sedan
är det alltid skönt att komma hem till mamma och pappa också.
På väggen i tvåan hänger en stor bild på Marilyn Monroe med fladdrande kjol,
och vilken som är Ida-Maria Martinsson favoritfärg går inte att tvivla på
när man noterar hennes lackade naglar, hennes bärbara dator och Nikeskorna i
hallen.
– Ja, jag är lite rosa tjejen, ler hon. Det är en snygg färg.
Men rosa tjejen är också en tuffing. Ett stort fotografi visar Ida-Maria
Martinsson när hon gjorde högvakten några smällkalla nätter i januari 2007
(”det blåste så man var lila i ansiktet och befälen gav en uppdrag som att
räkna fönsterna på Grand hotells fasad för att distrahera en från pärsen”).
Och allt detta när hon kunde ha stannat i lugna Anderslöv. Hon understryker
att det var en trygg och familjär plats att växa upp på, men som tonåring
hade samhället inte så mycket att erbjuda. Ida-Maria Martinsson vågade tänka
längre bort än Trelleborg när hon gjorde sitt gymnasieval.
– Jag hittade en Procivitasutbildning i Växjö som verkade jättebra. Men det
hade inte gått utan stöd av mina underbara föräldrar. De gav mig möjligheten
och det är jag dem evigt tacksam för.
– Man känner sig jättevuxen när man fyllt 16 år (skratt). Nu när jag är 24
inser jag ju att man inte är så stor, ens nu.
I Växjö blev det internatboende, hälften av skolans elever kom liksom hon från
andra ställen än Växjö.
– Det var härligt att få lära känna folk från hela landet.
– Jag har alltid varit ganska modig. Aldrig varit rädd för att prova saker.
Det var när hennes storebror gjorde lumpen och familjen besökte honom på
regementet som tankarna på att göra lumpen väcktes. Utmaningarna och
gemenskapen lockade.
Fysik- och psykologtesterna på mönstringen i maj 2006 gick bra, men
läkarbesöket höll på att stjälpa hennes intentioner.
– Han försökte trycka ner mig och verkade tycka att jag inte förstod vad jag
gav mig in på.
Bemötandet gjorde henne så ledsen och knäckt att hon tänkte tacka nej till sin
plats, men över helgen hann hon morska upp sig och på måndagen tackade hon
ja till platsen – och till elva lärorika och intensiva månader.
– Det är så mycket jag fått med mig: inte bara krigskunskaper utan sådant som
gruppdynamik och vikten av ordning och reda, att vara strukturerad.
– Och jag har fått vänner för livet. Man kommer varandra så nära när man bor
så tätt intill, säger hon, och berättar bland annat om den prövning gruppen
fick genomgå under Fältvaneveckan när det regnade fyra av fem dagar.
– Det hjälpte inte att gnälla utan man såg till att klara det.
Erfarenheten av att pressas hårt, och klara av det, känner hon att hon har
nytta av även i arbetslivet. Inte minst nu när hon jobbar med säkerhet på
Sturup.
Efter att, direkt efter lumpen, ha tillbringat ett år i Stockholm tycker hon
också att det är skönt att ha landat i Lund.
– I Stockholm är det ett helt annat tempo, här är inte alls samma stress.
Framtidsplanerna känns både vaga och klara. Hon känner för ett jobb med
människor och administration, men vilket och var?
– Det finns så många valmöjligheter nu. Stressen kommer över mig vissa dagar.
– Men jag får lita på min magkänsla och våga prova på nya saker när de dyker
upp. Så länge jag gör något jag trivs med, som nu, och känner att jag
fortsätter att utvecklas är jag nöjd. All erfarenhet är viktig.
Och se där: kort tid efter att intervjun gjordes bestämde sig Ida-Maria
Martinsson för att söka in till sjuksköterskeprogrammet.