ROSENGÅRD. Det är tjejkväll på mötesplatsen Yalla Trappan på von Rosens väg, i
regi av Tjejer i Förening. Sabah Zafar är där ibland och flera av hennes
kompisar har redan anlänt när Sabah Zafar slår sig ner på en stol i ett av
mötesrummen.
Hon är lite trött, påsklovets sena kvällar gör sig fortfarande påminda efter
att skolan börjat igen. Just denna måndag har innehållit engelska (”lätt”),
matte (”trist”) och samhällskunskap (”kul”).
– Jag pallade knappt vakna imorse.
– Ja, du vet, (skratt), man är uppe länge när det är lov: kollar på tv, sitter
vid datorn, allt möjligt ...
Hon är klädd i blå jeans och vit tröja med ”I love New York”-text och
glitterstjärnor.
– Jag har aldrig varit där, men där är coolt. Jag skulle gärna resa dit. Där
händer mycket.
Hon har lätt för sig i skolan, har bra betyg och är noga med läxorna, men
dagens matematiklektioner hade hon gärna sluppit.
– Jag hatar matte. Jag vet inte ens varför vi läser det. När man inte fattar
så vill man inte ens öppna boken.
När det gäller samhällskunskap är intresset desto större och Sabah Zafar vill
bli politiker när hon blir vuxen. Parti eller inriktning är hon inte klar
över än, men påverka vill hon.
– Jag gillar att diskutera.
– Det började i femman. Då började jag våga ställa frågor och säga vad jag
tycker. Varför ska man vara rädd för att säga vad man tycker?
Hon har många åsikter, bland annat om könsroller:
– Vissa män tror att de äger världen, det är fel när kvinnor inte får samma
möjligheter. Det är inte rättvist.
– Alla är lika mycket värda, men vissa människor fattar inte det.
Något som också engagerar henne är ungas rättigheter.
– Det är fel när barn inte får de möjligheter de borde ha. Jag vill hjälpa
folk som har det svårt.
Sabah Zafar har egna erfarenheter att plocka av från Pakistan, där hon bodde
tills hon var nio år, och fick se barn som hade det svårt.
Själv bär hon med sig en lätt haltande gång efter en polioskada.
– När jag blir stor vill jag bygga sjukhus och skolor och ge folk möjlighet
till utbildning. För då kan de få jobb och ett bra liv. Vissa har inte råd
med det. Det är synd.
– Det är lätt att säga allt det här, funderar hon, men man måste kämpa på hela
tiden!
– Man måste också ha människor runt omkring en som tror på en. Då blir man
stark.
Sabah Zafar har haft turen att ha människor runt omkring sig som tror på
henne. Sedan hon dessutom, förra hösten, startade en insamlingskampanj för
att hjälpa översvämningsoffer i Pakistan har den skaran blivit större.
Allt fler har fått upp ögonen för den aktiva femtonåringen med de pigga ögonen
och hon ger ifrån sig ett lugnt och nöjt leende när hon ska svara på vilka
som stöttar henne:
– Familjen. Vännerna. Andra jag känner. Kampanjen gjorde mig starkare och jag
vill göra ännu större saker i framtiden!
Sabah Zafar har en stor familj, vilket hon ser många fördelar med – som att
alla delar rum med någon annan.
– Ibland tror man att det finns någon under sängen, men när man inte är ensam
blir man inte lika rädd.
– Och det är aldrig tyst när man kommer hem, det är alltid någon hemma. Alltid
någon som håller på med något. Det är nice.
Bråkar ni?
– Ja, det är klart, skrattar hon. Om datorn, tv:n, ibland om ingenting.
Bland de sju syskonen är datortiden reglerad till en timme var.
– Alla måste få sin tid, men ibland kan jag låna någon annans tid.
På det stora hela är livet som femtonåring bra och skönt, tycker Sabah Zafar.
Än känns vuxenvärldens krav långt borta.
– Då, när man blir stor, blir det ganska annorlunda. Man får mer press och
ansvar på sig. Just nu är man fri från sånt. Det är nice.
Vilka är viktigast i ditt liv?
– Min familj. Och mina vänner. Ibland behöver man familjen, då är de där. Och
ibland behöver man sina vänner, då är de där.