LUND.
– Det finns så många grenar, så det gäller att välja vilken gren man vill
följa. Jag började med min fars släkt för det var lättast, säger Inger
Rudberg, som lagt fram album, pappershögar och böcker på soffbordet i
vardagsrummet i huset på Nilstorp, där hon bott med sin familj sedan
1960-talet.
Här ska pratas släktforskning och bokprojekt en stund och Inger Rudberg
skissar snabbt fram släktträdet på faderns sida.
Hon kommer från en stor prästsläkt i Skåne på sin fars sida och har därför
ofta haft lätt att hitta uppgifter om släktingar. Men brevsamlingen som hon,
genom en notering i Lunds stifts herdaminne, fick tag i på
Universitetsbiblioteket var en överraskning. Och hon tackar sin farmors
syster Anna Wåhlin för att hon inte rensade ut den gamla brevhögen.
– Hon begrep att breven var värdefulla. Hon sparade dem och lämnade dem till
UB. Där hade ingen brytt sig om dem förrän jag kom dit. Breven var lättlästa
och visade sig vara en guldgruva.
2001 gav Inger Rudberg ut boken "Söta Louise och ollonfläsk" som bygger på
breven som hennes farmors farfar kyrkoherde Lars P Wåhlin skrev till sin fru
Louise och de äldsta sönerna Petter och Otto mellan 1801 och 1834. Familjen
bodde den mesta tiden under de här åren i prästgården i Norrvidinge, öster
om Landskrona, och breven skickades till de två sönerna som studerade i Lund.
– Fadern påpekade hela tiden att de måste läsa latin och bad dem uträtta
praktiska ärenden i Lund. På så vis handlar boken också om Lund och
innehåller mycket kulturhistoria.
Lars Peter Wåhlin träffade prästdottern Louise Adrian när han var adjunkt i
Farhult på Kullen. De blev förälskade, gifte sig och fick åtta barn,
berättar Inger.
– De hade ett fint äktenskap. Han intresserade sig för alla barnen och inte
bara för sönerna.
– "Söta Louise" står för det romantiska och "ollonfläsket" för det vardagliga.
Ollonfläsk var en sorts skatt bönderna skulle lämna till prästen. Det kunde
vara säd, höns eller grisar till exempel.
– Grisar som gått i ollonskog och ätit ollon gav extra fint fläsk, förklarar
Inger Rudberg.
Det stora intresset för släkthistorier, människoöden, gamla miljöer och hus
kommer från hennes far, Carl Norborg, som levde 1887–1953. Han var
kapellpredikant i Fjällbacka när han träffade Ingers mor, Karin Lundström,
och de gifte sig 1921.
Paret flyttade till Skagen, där Carl Norborg var sjömanspräst i några år,
innan han 1926 blev kyrkoherde i Foss och familjen återvände till Bohuslän.
Inger Rudberg är född i Skagen men växte upp i prästgården nära Munkedal, norr
om Uddevalla, med mycket lövskog omkring sig.
– Han berättade historier för oss barn om sin barndom och om släkten. Han var
en god berättare och kunde göra personerna levande. Det blev mycket
värdefullt för mig.
– Far var inte sträng hemma. Som präst var han liberal schartauan. Han var
folklig i vardagslivet men ofta sträng i predikstolen. Han brydde sig inte
om att lära sina barn katekesen men han fördömde dans. Fast vi dansade ändå
i smyg.
Carl Norborgs historier var både dramatiska och roliga. En av de mer
omskakande berättelserna handlade om Ingers farmor Helena Wåhlin (1863–1939)
som under en tid som liten bodde på Östra Mårtensgatan i Lund.
– En dag kom en häst skenande nerför Stora Tomegatan. Hästen sprang rakt in i
ett fönster så att huvudet fastnade och de blev tvungna att slakta hästen
där i fönstret. Helena, som bara var sex år, såg alltihop och stod som
förstenad i ett hörn. Hon fick sedan skickas iväg till en farbror på landet
för att glömma detta.
Inger Rudberg har varit Lundabo i många år och hennes namn syns då och då
bland insändarna på Sydsvenskans Lundasidor. Hon skriver bland annat om
gamla hus och platser som hon vill ska bevaras när det är nybyggen eller
rivningar på gång.
– Det känns meningslöst att skriva men jag måste protestera.
– Min far värnade om gamla hus och gamla miljöer. Han var säkert påverkad av
sin släkting domkyrkoarkitekten Theodor Wåhlin, som tillsammans med en dansk
urmakare räddade kvar det stora uret i Domkyrkan på 1920-talet. Det
intresset har jag fått med mig.
FJÄLLBACKA.
Morfars syster Malin drev med två bröder ett badhus med tångbad och massage i
Fjällbacka från 1880-talet till 1920-talet. I Inger Rudbergs tjocka bok om
Fjällbacka får de ett eget kapitel.
Hon har samlat allt material, om fiske, stenhuggeri, affärer och badortsliv
med mera, i gröna mappar som står i en apelsinlåda. Inger Rudberg bläddrar
och visar. Hon är på sluttampen av ett stort arbete som började med att hon
på 1980-talet intervjuade fjällbackabor, som hört mycket från gamla tider,
för tidskriften Fjällbacka-Bladet.
Hennes son Johannes Rudberg föreslog senare att hon utifrån intervjuerna
skulle skriva en bok om släkten, trakten och människorna där. Johannes
Rudberg är bibliotekarie på Kungliga biblioteket i Stockholm och en viktig
kugge som faktagranskare och korrekturläsare.
– Materialet har svällt ut. Det är mycket fakta som måste vara rätt, säger
Inger Rudberg.
Det är hennes mors släkt som hör ihop med Fjällbacka. Ett kapitel, som fått
titeln "Tre syskon", berättar om Malin "Mali" Lundström som levde 1852-1925
och skötte Lundströms badhus tillsammans med bröderna Carl och Johan. Carl
var Inger Rudbergs morfar.
– Malin var ogift och måste ta hand om sina föräldrar, men hon måste också
tjäna pengar. Vad gjorde hon? Jo, hon använde sina resurser. Hon ägde en
sjöbod och hade lärt sig lite sjukvård av en läkare i Göteborg.
– Bröderna hämtade tång och speciell gyttja från öarna. De hade ett par
träbadkar som fylldes med saltvatten som värmdes i en stor kittel. En av
bröderna gav massage.
Inger Rudberg beräknar att boken, som sträcker sig från 1700-talet och framåt,
blir på runt 800-900 sidor. Arbetstiteln är än så länge "De levde på
Fjällbacka strand och på Mörhult och öarna. Bilder och berättelser".