Den värdefulla brevhögen har i många år legat i en låda i en chiffonjé hemma
hos storebror Börje Persson i Karlskrona. Han hade också sparat Albert
Perssons betyg och körkortet från 1916.
Kerstin Desser har plockat fram alltihop och lagt det på bordet i
vardagsrummet tillsammans med kartor och de två böcker hon skrivit om sig
själv och sina föräldrar. Den första boken kom till sedan hon gått med i en
skrivarcirkel. Brevfyndet gjorde bok nummer två ofrånkomlig.
- Breven kom fram när min bror dog 2007. Chiffonjén hade alltid funnits i vårt
föräldrahem. Nu står den i Halmstad, hos min brorson, säger Kerstin Desser
- Du kan väl ta de här, sa min svägerska. För mig var det en aha-upplevelse.
Det var så roligt att få lära känna mina föräldrar och se hur de hade det
deras första tid tillsammans.
Breven är cirka nittio år gamla. Elin och Albert skrev till varandra en kort
period, från oktober 1919 till juli 1920. Fröken Elin Nilsson, Grönadal,
Nettraby står det på en hög kuvert. Breven i den andra högen, som är klart
mindre, är adresserade till Herr Albert Persson.
- I breven är min far en ung man som är väldigt förälskad och det uttrycker
han. Han är också kontrollerande och vill bestämma. "Se nu till att du får
ledigt så att vi kan träffas", skriver han. Han visar att han är omtänksam
och köper galoscher till Elin när det är dåligt väder.
Kerstin Desser var bara 7 år när fadern dog i sviterna av en stroke. Då var
Albert 53 år och familjen hade två år tidigare flyttat till Karlskrona för
att driva bageri och konditori.
- Mitt synminne av far är att han var tungsint. Förmodligen oroade han sig för
sin hälsa och sin familj. "Ät upp din mat så får du tio öre", brukade han
säga till mig. Han tyckte att jag var för mager.
Båda föräldrarna var från Karlskronatrakten. Elin, född 1897, kom från
Tromtösunda och arbetade när breven skrevs i hushållet på en stor gård.
Albert, född 1894, växte upp i Skillinge i Blekinge och utbildade sig till
kontrollassistent. Det betydde att han åkte runt till gårdar och
kontrollerade att korna hade det bra och att mjölken var godkänd.
- Jag hade tidigare ingen aning om vad far hade för yrke, säger Kerstin Desser
och visar hans betyg från utbildningen. "Med utmärkt beröm godkänd" lyder
slutomdömet från 1916.
Fast rätt snart övergav Albert Persson jobbet som kontrollassistent för att i
stället bli jordbrukare på Strättö i Ryssby nära småländska Ljungby.
I breven skriver han utförligt om sina sysslor och bestyr.
- Bland annat åker han till marknaden i Rydaholm och köper fyra kor. Och då
undrar jag hur han fick hem dem? Det var över två mil till Strättö.
"Min innerligt älskade Ella!" inledde Albert breven. Elin svarade med "Min
älskade Pelle!". Överhuvudtaget är hennes ton mer reserverad och hon är
ingen långskrivare.
- Men när hon fyllde 23 år skrev hon mycket om sin födelsedag, om vilka som
var där och vad hon fick.
Kerstin Desser tror att det unga paret förlovade sig sommaren 1920, i samma
veva som brevväxlingen upphörde. Hon vet säkert att Elin noteras som
inflyttad till Strättö i februari 1921 och i mars det året gifte de sig i
Ljungby.
- Jag hade gärna velat veta vad som hände. Varför slutade de att skriva?
Kanske var Elin tveksam till att lämna hemtrakterna och tryggheten.
Redan på hösten 1921, samma år som de gifte sig, lämnade de Strättö för att
tillsammans med två släktingar ta över gården Kesenborg i Västergötland nära
Vänern.
Efter bara några år utvandrade det andra paret till Amerika och Albert och
Elin köpte istället ett bryggeri i Gökalund, nära Kalmar, för 14 000 kronor.
I Gökalund blev de kvar i tjugo år. Sommaren 1940 föddes yngsta dottern
Kerstin och 1945 återvände familjen till hemtrakterna där de tog över
Berndts konditori och ett bageri i Karlskrona.
Elin Persson var hjärtsjuk men stretade vidare sedan maken avlidit. 1953 dog
även hon, 56 år gammal, och året därpå såldes bageri- och konditorirörelsen.
- Jag minns mor som gladlynt. Särskild glad var hon när hon träffade sina
systrar, de hade så roligt tillsammans och de bodde alla i närheten.
- Hon var också religiös, läste Bibeln och sa åt oss att be aftonbön. Hon
tyckte också om att gå på bio och läste kärleksromaner.
Hösten 2007 gick Kerstin Desser med i en cirkel för att skriva om sitt liv.
Resultatet blev "Ett stycke liv. Minnen från Gökalund till Lund".
- Jag tänkte främst på mina barn och barnbarn. Jag ville att de skulle få veta
lite om hur det var när jag växte upp på 1940- och 50-talet, säger Kerstin
Desser .
- För min egen del fungerade det också som terapi. Mina föräldrar dog tidigt
och då pratade man inte om att man var ledsen. Det var bara att bita ihop
och fortsätta.
Kerstin Desser var 7 år då fadern Albert Persson dog 1947 och hennes
minnesbild av honom är vag.
- Jag hade fullt upp med att leka och gå i skolan och tänkte inte speciellt på
att far var dålig.
- Jag minns att det var bekymmer med vad jag skulle ha på mig på begravningen.
Min kappa var röd. "Ska vi kosta på däkan en ny kappa?" sa de. Mor tyckte
att jag kunde ha en röd kappa eftersom jag var så liten.
Sedan modern Elin Persson också avlidit några år senare bodde Kerstin främst
hos brodern Börje i Karlskrona och sedan med systern Mary i Vänersborg.
- Där trivdes jag inte så bra men jag stannade ändå kvar i tre år.
När hon var 17 år flyttade hon tillbaka till Karlskrona och började som
dekoratörselev på varuhuset Epa. På Epa träffade hon Johan Desser och de
gifte sig 1960.
"Ett stycke liv" slutar med att yngsta dottern Klara föds 1966. Efter boken om
föräldrarna funderar Kerstin Desser på att skriva om de tre år på 1970-talet
då familjen bodde i Lima i Peru.
- Min man jobbade för Unesco och det var en rolig och speciell tid. De brev
jag skrev till släkt och vänner under de åren har jag fått tillbaka och dem
skulle jag ta med i boken. Jag skrev också dagböcker.