MALMÖ.
Vi stiger in i lägenheten och med en gång breder de ut ett stort papper över
matsalsbordet. Pappret, som rymmer många grenar av Anne Hjortswangs
släktträd, består av flera ihoptejpade delar med massor av namn. Pappret har
använts och rullats ihop många gånger. Det märks.
– Det här är arbetsexemplaret, säger Gert Hjortswang och lutar sig över bordet
och leder oss in bland alla människor och händelser medan hunden Albin
kommer med gosedjur och tycker att vi ska leka med honom istället.
– Jag har hittat tyska riddare och allt möjligt, och är nere 1200-1300-talet,
säger Anne Hjortswang.
En av de första historierna som kommer upp är kidnappningsdramat som Annes
morfars mormors farfars farfar Jöns Jönsson Möllare var med om i början av
1700-talet. Ett kidnappningsdrama med koppling till Karl XII:s död 1718.
Anne och Gert hittade uppgifter om att kyrkoherden i Ystad, Jöns Rönbeck, åkt
ända till Skanör för att vara med när Jöns Jönsson Möllares förstfödda,
sonen Måns, döptes 1721.
– De var bara bönder och vi undrade varför prästen kommit så lång väg för att
vara med på ett dop, säger Anne Hjortswang.
Förklaringen fick de genom att Jöns Rönbeck, som tidigare varit kyrkoherde i
Skanör, hade skrivit ned vad som hänt några år tidigare.
Danske kung Fredrik hade hört att Karl XII var död och han ville veta vem som
tänkte ta över tronen i Sverige. Fredrik skickade ut den omtalade danske
kaparen Peder Wessel (adlad till Tordenskjold) för att hämta några personer
som de trodde kunde ha viktig information om maktläget i Sverige.
Några av dem som överrumplades mitt i natten i januari 1719 och fördes från
Skanör till Köpenhamn var kyrkoherde Rönbeck och hans dräng Jöns Jönsson.
Kyrkoherden förhördes av kungen.
"Det var i samband med kungens middag och Rönbeck fick stående se på när
kungen och drottningen åt sin måltid," skriver Gert
Hjortswang i sin text om dramat.
Det hela slutade väl. Kyrkoherden och hans dräng släpptes och återvände hem
till Skanör oskadda. Kyrkoherde Rönbeck var sedan med när Jöns Jönsson
Möllares första barn döptes.
– Om man vill kartlägga de sociala kontakterna i en by är det bra att läsa
dopnotiser. Där står det vem som bar barnet och vilka som var faddrar. Det
ger en viktig information om var man kan leta vidare, säger Gert Hjortswang.
Historierna, både små och stora, fortsätter att dugga tätt mellan Anne och
Gert och handlar om drunkningsolyckor, fotografiet på fäherden i Skanör från
1872 och präster som kyrkoherden Johannes Hofverberg som verkade i S:t Petri
församling i Malmö på 1700-talet.
En historia rör ett slagsmål på bykrogen som drevs av Gerts släkting Nils
Hermodsson i Hyllie by i mitten på 1700-talet.
På Mikaelidagen steg några drängar in på krogen och fick syn på en man som de
menade hade hånat dem genom att säga att dikena i byn var så grunda att en
gås kunde ta sig över. Drängarna ilskande till och mannen fick ta emot en
smäll.
Följden blev rättegång och en av drängarna fick böta fem daler för misshandel.
Alla fyra fick böta två daler för att de svurit och två daler för att de
använt okvädingsord.
– Men det grövsta brottet var att de hade brutit mot sabbatsfriden eftersom
detta hände på en helgdag. För det fick de böta tio daler vardera, säger
Gert Hjortswang och han och Anne berättar hur de ofta häpnar över de stränga
straffen och religionens makt över människorna.
– Det kunde vara väldigt hårda straff för småsaker, säger Anne Hjortswang.
– En fick sitta på Malmöhus i fjorton dagar på vatten och bröd för att ha sagt
att han inte hade gud att tacka för någonting, säger Gert Hjortswang som
exempel.
De är båda lika insnärjda i släktforskandet och har hållit på i cirka tio år.
– Det är lätt att fastna. Det är lite som detektivarbete och man får en kick
när man hittar något, säger Gert Hjortswang, som är mån om att dokumentera
och skriva ned släkthändelserna.
– För mig är det ett sätt att upptäcka mer om mig själv. Vad finns det i min
egen bakgrund? Dessa människor har sedan format mina mor- och farföräldrar,
min mor och far och kanske även mig själv, säger han.
Men den rysliga släkthistorien som han berättar mer om här ndan känner han
inga sådana band till. Det är för långt tillbaka.
– En del hade nog tyckt att usch så obehagligt med ett mord, men jag tar inte
åt mig av det. Fast hade det legat närmare hade det nog känts obehagligt.
Pigan gitfmördade husfrun
En man och en hustru, arsenik och dödsstraff. Gert Hjortswang har en ruskig
släkthistoria att berätta.
– Men jag tröstar mig med att det rör en bror till en släkting i rakt
nedstigande led, säger han.
Giftmordshistorien utspelade sig i Norra Börringe nära Svedala 1755. Där bodde
Nils Nilsson som var gift med Mätta som var tio år äldre än maken.
– Jag såg att bouppteckningen hade gjorts innan dödsdagen och det berodde på
att han avrättats.
Gert Hjortswang berättar utifrån uppgifter i domstolsprotokoll hur pigan
Elisabet Andersdotter en morgon serverat frun i huset en tallrik gröt med
ovanligt mycket klumpar i. Mätta klagade och pigan menade att det berodde på
att kalk fallit ner i grytan.
Mätta åt av gröten och blev sjuk.
– Det dröjde fyra dagar innan hon dog och under den tiden berättade hon för
alla att hon blivit förgiftad, säger Gert Hjortswang.
Obduktionen visade på arsenikförgiftning och pigan Elisabet Andersdotter och
Nils Nilsson ställdes inför rätta.
– Pigan och Nils hade haft en relation. Troligen försökte han lägga skulden på
henne eftersom hon var fattigt tjänstefolk och hade kokat gröten.
Fast Nils Nilsson kom inte undan och han fick ett gruvligt straff. Han dömdes
till avrättning och stegling. Det vill säga den högra handen kapades och han
halshöggs. Därefter spikades kroppsdelarna upp på pålar eller hjul för att
visas upp i avskräckande syfte.
Straffet tillämpades in på 1820-talet och avskaffades 1841.
– Pigan blev också av med höger hand och huvud och sedan brändes hon.