Ida Svensson födde tolv barn, bodde i Önnestad nära Kristianstad och blev
nästan 92 år. Nummer elva i barnaskaran, Ellert Waldemar, fick en dotter som
döptes till Inga-Kerstin Linnéa Ellertsson som numera heter Kerstin Olsson.
Och Kerstin Olsson tackar sin farmor för att hon inte fick förnamnen Dorie
Konstantia och för att hon gav henne lusten att släktforska.
– Farmor berättade mycket entusiastiskt om sin släkt och sin barndom. Hon
beskrev hur fint det var att växa upp i Småland. Hon var en fantastisk
berättare men jag skrev aldrig upp någonting, säger Kerstin Olsson, 70 år.
Det har gått många år sedan farmor Ida Svensson dog 1963 men minnena efter
henne är många och tydliga. En del av dem ligger på bordet där vi sitter och
pratar hemma hos Kerstin och hennes make Bengt Olsson i Dalby.
Efter hand som Kerstin Olsson berättar om sin släkting kommer en bild fram av
en kvinna med stark vilja som visade stor omtanke om de sina. Och som tänkte
framåt.
– Farfar var den som bestämde utomhus, men inomhus var det farmor som
bestämde. Hon gillade bekvämligheter och såg till att de tidigt fick toalett
inomhus, kylskåp och elspis.
– Farfar gick med på allt men han gick aldrig på toaletten inomhus. Han tyckte
den var onödig.
– Tänk om farmor hade sett hur vi lever i dag med den teknik vi har, det hade
hon tyckt var toppen.
Om somrarna under barndomsåren hälsade Kerstin ofta på sin farmor på
Kvarnholmen i Önnestad tillsammans med kusinerna. Och alla berättelser som
hon samlade på sig skrev hon ner under tonåren.
Först 1990 började Kerstin Olsson släktforska mer systematiskt, inspirerad av
maken Bengt. Nu har de varsin dator och nätverksuppkoppling. Det är bara att
gå vidare, och det gör de också. Helst på nätterna.
– Då är det inget som stör och det är underbart. Jag kan sitta uppe till två -
halv tre.
Ida Beata Jönsdotter, född 1872, växte upp på Näs Skattegård i Göteryd nära
Älmhult. Den 25 mars 1894, när hon var 22 år, gifte hon sig med Nils
Svensson från Önnestad. Bröllopsbilden visar ett allvarligt par och en
svartklädd brud.
– Det var så på den tiden, man hade en finklänning för glädje och sorg. Det
var praktiskt.
Kerstin Olsson visar också en papperslapp med blyertsanteckningar, där Ida har
skrivit om sitt bröllop. Om vädret den dagen och brudbuketten och att det
bjöds på pressylta och spettekaka.
Ida väntade då redan sitt första barn och mellan 1894 och 1912 fick hon och
Nils tolv barn.
– Min far Ellert var nummer elva. Sedan kom en son till och det var Karl XII.
Vi får också veta att farmor hade det bra ställt livet igenom. Gården i
Önnestad, där Nils och Ida bodde med sin växande familj, byggdes sedan om
till kvarn. Ida hade hjälp i hushållet och mat saknades inte. Hon bjöd gärna
in till fest och gillade att ringa efter fotografen vid
familjesammankomsterna.
Kerstin Olsson har även hittat tragiska händelser i sin släktbakgrund. En av
dem som påverkat henne mycket rör farmor Idas morfars bror Peter. Han var
bara tio år när han måste lämna hemmet för att tjäna pengar som lumpsamlare
på 1830-talet. I trakten av Lyngsjö träffade han Nils som var sju år äldre.
De slog följe och en dag dränkte Nils Peter för att komma över hans
tillhörigheter. Peters kropp hittades av några barn. Den unge Nils dömdes
för rån och mord och avrättades genom hängning.
Kerstin Olsson läste om allt som hänt i hovrättens protokoll från 1835.
– Jag var tvungen att lägga det åt sidan. Det var en så sorglig historia. De
var ju bara barn allihop.