Veronika Fabri föddes i dåvarande kejsardömet Österrike–Ungern, i en del av den samtida Donaumonarkin som efter första världskrigets nya gränser för Ungern kom att hamna i dagens Slovakien.
Av den anledningen talade hon både ungerska och slovakiska. Hon genomgick kortare skolgång och arbetade sedan inom jordbruket.
Veronika gifte sig i unga år med lantbrukaren Mihaly Fabri. Tillsammans hade de en gård i Retság, fem mil norr om Budapest. De fick två barn.
1949 konfiskerades deras lantbruk under Stalins kollektiviseringspolitik och de tvingades att arbeta på kolchos.
Efter 1989 fick Veronika tillbaka en jordlott av Ungerska staten motsvarande det som beslagtagits femtio år tidigare.
Deras son Mikael flydde från det sovjetockuperade Ungern till Sverige 1956 och utbildade sig till läkare i Lund. Dottern Elisabeth blev kvar i Ungern och arbetade inom offentlig förvaltning.
Då maken avled 1967 besökte Veronika sonen och barnbarnen i Sverige alltmer och kom under 1970–talet att bosätta sig i Malmö. För tio år sedan återvände Veronika till Ungern och hon avled i stillhet i Retság.
Hon fick personligen och ofta under svåra umbärande uppleva de stora och dramatiska omvälvningarna av Europa under 1900–talet.
Alltifrån Habsburgmonarkins stormaktstid och dess upplösning efter första världskriget, till andra världskrigets brutalitet, den ungerska kommunistiska terrorn under 1950–talet och revolutionen 1956.
Veronika Fabri var livet igenom oerhört arbetsam, rakryggad och varmt troende. Hon hade en intellektuell skärpa som bestod även under de sista åren.
Veronika var en mycket hjärtlig och älskvärd människa, med stor ödmjukhet och ett omfångsrikt och klokt perspektiv på livet, något som alltid var mycket värdefullt att ta del av.
Hennes intressen var främst kyrkobesök, handarbete, matlagning och att måna om sina nära och kära.