Andra orter på hennes bo-lista är bland annat Borås, Ulricehamn, Lund och
Jakarta, och om somrarna har Gunilla Finucane i fjorton år hållit till i
gathuset i Limhamn som blivit en mötesplats för släkt och vänner.
Hon är också van vid att få besök till huset i Chambersburg, som ligger på
USA:s östkust. Staden har runt 19 000 invånare.
– Vi har ofta gäster från Sverige och då får jag vara tourguide. Chambersburg
är en ganska liten stad men här finns allting och det är nära till
Washington DC och New York, säger Gunilla Finucane.
Hon och hennes familj har under en lång period bott i betydligt större städer,
som Indonesiens huvudstad Jakarta. Gunilla Finucane, som tidigare hette
Lago-Lengquist i efternamn, är född i Eksjö och blev redan under uppväxtåren
van vid att flytta runt.
Pappan var officer och hans jobb tog familjen till platser som Borås i
Västergötland, Gaza vid Medelhavet, Tiberias i Israel och Skänninge och
Linköping i Östergötland.
Efter gymnasiet i Ulricehamn utbildade hon sig till sjuksköterska i Borås och
flyttade 1979 till Lund för att jobba på barnkirurgen på sjukhuset. Hon
fortsatte till Gambro där hon var instruktionssköterska.
– Jag reste runt till olika sjukhus och instruerade sjukhuspersonalen hur de
skulle använda Gambros produkter, förklarar hon.
När dialysmaterial blev hennes ansvarsområde gick jobbresorna till platser
över hela världen. Under en av dem, till Zimbabwe 1987, träffade hon Jim
Finucane, som arbetar för Världsbanken.
De gifte sig och flyttade till Chambersburg, Jims hemtrakter. 1989 föddes
sonen James.
– Sedan kom maken hem och berättade att han blivit erbjuden arbete på Sri
Lanka. Jag tyckte väl inte att det lät så kul att flytta igen. Vi hade
precis kommit till USA och fått en bebis men vi bestämde oss för att åka dit
och prova.
– Det var meningen att vi skulle stanna i två år men det blev sju år.
Gunilla Finucane arbetade som sjuksköterska på amerikanska ambassaden i
Colombo och blev mamma en gång till, till Lena.
Hon har bara fina ord att säga om Colombo och åren på Sri Lanka och det trots
att hon och familjen hamnade mitt i den hårda konflikten mellan
regeringssidan och tamilska separatister.
Ett bombdåd mot militärhögkvarteret drabbade även familjens hus, som låg i
närheten, och Gunilla Finucane fick en hörselskada som sedan förvärrats.
– Alla sa: ”Hur vågar ni bo där med småbarn?”, men vi trivdes så bra och
tyckte om landet så vi stannade.
– Folk var vänliga och vädret var härligt. Det var lätt att ha småbarn när man
aldrig behövde klä på dem en massa.
Efter sju år lämnade familjen Finucane Colombo för att se livet i ett annat
land. De kom till Indonesiens huvudstad Jakarta med nio miljoner invånare.
– Vi tyckte så bra om Asien. Men om Colombo var en liten storstad så var
Jakarta en stor storstad med mycket buller och trafik.
Efter tre år bröt de upp igen och återvände till Chambersburg.
– Barnen började bli större och vi ville att de skulle ha sina rötter här. Nu
blir vi kvar här.
Gunilla Finucane har inte jobbat utanför hemmet sedan flytten tillbaka till
USA, något som ofta får svenskar att reagera men hon har vant sig och
anpassat sig.
– Jim reste väldigt mycket så jag valde att vara hemma. Barnen behövde
skjutsas hela tiden och det blev så att jag inte kom igång med att arbeta.
På grund av min hörselskada kan jag inte jobba som sjuksköterska längre. I
USA är det inte så ovanligt att mamman i familjen är hemma.
Nu studerar James och Lena Finucane på universitet i Philadelphia. Gunilla
Finucane sköter huset och den stora trädgården och har upptäckt att hon
gillar att hålla på med inredning.
Men Sri Lanka har inte släppt greppet om henne. Hon minns dofterna och de
ljumma vindarna. Fem gånger har Gunilla Finucane varit tillbaka i Colombo
sedan de lämnade hemmet där. Senaste gången var i mars i år då hon reste dit
tillsammans med en syster och en väninna. För två år sedan var hon där med
dottern Lena.
– Hon är också Asienfrälst så det var inte sista gången vi var där. En del av
mitt hjärta är kvar där borta.