BERLIN. Wassan Ali tar mig till ett av sina favoritställen i den ännu lite
ruffiga stads- delen Kreuzberg i Berlin. Vad kaféet heter vill hon inte ska
stå i tidningen eftersom hon är rädd att det skulle locka hit fler turister.
Det skulle, menar hon, i sin tur bidra till den redan påbörjade
gentrifieringen av området.
– Jag vill inte att priserna och hyrorna ska trissas upp ännu mer och att ännu
fler fattiga familjer ska tvingas härifrån. Det här ställets tidigare ägare
tröttnade till exempel på det nya klientelet och sålde lokalen. Några av de
tidigare stammisarna har också slutat att komma hit, säger Wassan Ali.
Under de sju år som Wassan Ali bott i Berlin har hon sett hur
många av stadens nergångna områden förvandlats till chica restauranggator
med allt dyrare lägenheter. Det första området hon bodde i var den tidigare
arbetarstadsdelen Friedrichshain, som under det kalla kriget tillhörde
Östberlin. När muren föll övergavs många hus av östtyskar som flyttade
västerut för att leta jobb. Andra lägenheter stod tomma på grund av de
oklara ägarförhållanden som uppstod efter nazitiden och kommunistregimen.
Många ungdomar, främst från väst, kom så småningom att ockupera de tomma
lägenheterna.
Kort efter att Wassan Ali flyttat till ett tidigare ockuperat hus började nya
mataffärer och hotell dyka upp. Till slut kände hon knappt igen sig.
– Vårt hus var som en orenoverad ö mitt i allt det nyrenoverade, säger hon.
Nu finns få ockuperade hus kvar. Många av dem har tagits över av
de tidigare husockupanterna och ombildats till hyreslägenheter.
Wassan Ali återkommer ständigt till den för henne förhatliga
gentrifieringsprocessen som hon ser breda ut sig i staden. Att även hon
själv, som ung, inflyttad kulturarbetare är en del i den utvecklingen håller
hon motvilligt med om.
– Jo, men jag tjänar inte pengar på den. Jag har inget emot renoveringar i sig
och visst, stadsdelar måste få förändras. Det är mer motiven bakom
gentrifieringen jag är emot, att folk profiterar på renoveringarna och att
områdena sedan blir ointressanta.
Numera bor hon i ett kollektiv i Neukölln. Det är en stadsdel som ännu
inte finns med på de vanliga turistkartorna, men som ändå gränsar till det
mer välkända Kreuzberg och som i pressen omnämns som det ”nya heta”. Redan
nu finns där många små gallerier och hippa barer och inte sällan hörs
amerikanska på gatorna.
Förutom de sex första levnadsåren, som hon tillbringade i New
York, är Wassan Ali uppväxt i Lund. Hon flyttade därifrån efter studenten.
– Lund var en studentstad och jag var inte student, förklarar hon kort.
Efter ett år i London blev det sju år i Stockholm. Men inte heller där trivdes
hon.
– Jag hatade Stockholm. Jag kände mig isolerad trots att jag bodde i en
storstad.
Under sin tid i huvudstaden hann hon i alla fall utbilda sig till ljustekniker
på Dramatiska institutet.
– Jag har alltid tyckt om teatern och så tänkte jag att jag kunde göra
feminismen en tjänst genom att välja ett mansdominerat yrke.
Sedan några år tillbaka försörjer hon sig på att sköta och designa ljuset på
olika dansföreställningar. Jobbet innebär också att hon får resa en hel del
utanför Berlin. Favoritdestinationen hittills är Dubai.
Vad gillar du annars bäst med Berlin?
– Allt. Luften! Jag känner mig så instängd i Sverige. Och rätt så ful och
slafsig också. Här är det inte bara McDonald’s och H&M
överallt, utan det går att ha en livsstil som inte bara går ut på att jobba
och konsumera. Det känns som att det är lätt att starta egna projekt. Man
tar heller inte för givet att någon är heterosexuell.
Saknar du något från Sverige?
– Att kunna språket perfekt.
Vad skulle kunna få dig att flytta tillbaka?
– Sjukdom. Då skulle det förmodligen bli Malmö. Det verkar rätt trevligt
nuförtiden, inte alls som när jag bodde i Lund.