TYSKLAND. Det är onsdag eftermiddag i Göttingen mitt i Tyskland. Kristofer
Hallgren har precis skrivit färdigt en artikel om de senaste femton årens
vattenmätningar i mesosfären, gränsområdet mellan jordens atmosfär och
rymden utanför.
Han är civilingenjör i rymdteknik och egentligen vill han bli astronaut, men
det är få förunnat. Förra gången det var uttagningar i Europa var Kristofer
Hallgren för ung för att ha en rimlig chans att kvalificera sig. Istället
undersöker han om vattenångan högt ovanför oss ökar eller minskar.
– Den ökar absolut inte vad jag kan se, säger han.
Det är lite förvånande i forskarkretsar.
– Metangasen i atmosfären ökar, på grund av risfält, ökande djurbestånd och
industriutsläpp. Metangas bryts ner av solljus, och en slutprodukt är
vatten. Så det borde bli mer vatten.
Mesosfären är klurig att undersöka. Luften är för tunn för att flygplan och
ballonger ska kunna flyga där, men samtidigt så tjock att satelliter bränns
upp av friktionen. Istället står ett instrument med en antenn i Norge och
mäter strålning. Vattenmolekyler roterar, och då skapas ett svagt magnetiskt
fält runt omkring som kan mätas från marken.
– Det är ren grundforskning vi gör. Hela atmosfären är sammankopplad i ett
enormt komplext system, och mängden vatten på den här höjden påverkar till
exempel nybildandet av ozon och därmed ozonlagret. Vi försöker förstå
atmosfären bättre och min uppgift är att lägga ännu en pusselbit på plats.
Det är lite av en slump att Kristofer Hallgren undersöker just det här, just i
Göttingen. Han sökte en massa olika jobb, och fick en doktorandtjänst på Max
Planck-institutet för solsystemsforskning. Nu har han bott i Tyskland i fyra
år. Hans flickvän bor i Stockholm och familjen i Skåne. Ibland åker han hem
och hälsar på. Eller hem och hem ...
– Jag ryckte in i lumpen för tolv år sedan. Sedan dess har jag haft mer än
trettio olika adresser. ”Hem” är ett lite ospecifikt begrepp för mig, som
snarare definieras av människorna omkring mig än av platser i sig. Det kan
kännas hemma att träffa gamla vänner från universitetstiden i Luleå, även om
vi till exempel ses i en skidbacke i Schweiz. Men idag är Göttingen hem. Det
är en ganska vanlig dag. Jag går hem efter jobbet, träffar någon kompis,
käkar middag.
Han säger att det känns som att lämna en bit av sig själv varje gång han
flyttar, och att han alltid kommer att sakna någonting från någonstans. Men
är man forskare så är man. På Kristofer Hallgrens arbetsplats jobbar
människor från mer än trettio olika länder. De är alla vana vid att röra sig
mellan kontinenter och forskningsprojekt. Kristofer Hallgrens kontrakt går
ut i november. Sedan är det dags att flytta igen. Vart vet han inte än.
– Jag har kartonger med grejer utspridda i Tyskland och Sverige. Det vore
skönt att packa upp någon gång och känna att nu stannar jag här, det här är
mitt. Även om jag vet att jag inte kommer att stanna på ett ställe hela
livet.
Är du ledsen över det?
– Jag saknar att ha folk jag har känt länge omkring mig, det tar tid att bygga
upp riktigt djupa vänskaper. Det här livet har nog gjort mig både mer öppen
och mer reserverad. De flesta jag känner här är mer eller mindre på
genomresa, folk kommer och går hela tiden. Men det känns inte så konstigt
längre.