Det är T-shirt-väder i London och vårglada röster hörs i bakgrunden när Sydsvenskan når Åsa Melander på hennes lunchrast från skolplaneringsjobbet i Hackney.
– Det är varmt och soligt här, det har det varit länge. Jag var på Irland nyligen och där var det också fint. Men jag hörde att det inte var så bra väder i Sverige? säger Åsa Melander som när vi hörs har en kommande Bank Holiday att utnyttja för att tillbringa en långhelg i Malmö och övriga Skåne med familj, vänner och släktingar.
Sedan åtta år
bor hon i England och skillnaderna från Sverige märks i de mest vardagliga situationer. Som att äta lunch.
– Jag brukar ha med mig hemlagad mat, men de flesta av mina kollegor äter en liten trekantsmacka och fyller på med choklad under eftermiddagen.
Åsa Melander växte upp i Malmö, gick humanistisk gymnasielinje och språkintresset ledde till tyskstudier i Leipzig och Potsdam utanför Berlin. En tjänst på Öresundsuniversitetet fick henne att flytta hem till Sverige, men hon saknade att bo utomlands och sökte sig snart till Sussex University i Brighton för att läsa engelska på magisternivå.
– När den var klar trivdes jag i England och ville inte flytta tillbaka. Under ett halvår hade jag alla möjliga skitjobb, men med tiden började jag söka ”riktiga” jobb vilket inte är lätt om man inte har engelska referenser.
Ett vikariat
i en Londonkommun ledde 2004 vidare till ett jobb som
p
roject
m
anager i en stiftelse, The Learning Trust, som har ansvar för skolor och utbildning i mångkulturella Hackney.
– Regeringen tog ifrån kommunen ansvaret för skolorna eftersom den hade misslyckats med att ta hand om dem. Det är ett helt unikt arrangemang som inte finns i någon annan kommun i England.
Sedan tre år är Åsa Melander skolplatsplaneringschef i samma stiftelse, med ansvar för att det finns tillräckligt med skolplatser för alla barn.
– Vilket är i princip omöjligt. Eftersom det inte finns någon folkbokföring i England är det en hel vetenskap att förutsäga hur många barn som finns i en kommun. Man använder fakta som födelsetal, tidigare statistik över inflyttning, utflyttning och migration, men det är svårt att få det att stämma exakt. Förra året fick flera Londonkommuner stora problem för att de fick fler ansökningar än beräknat till förskoleklasserna.
– Men jag trivs bra, främst för att jag gör så oerhört många olika saker och för att jag åtminstone i någon mån ”make a difference”. Tempot är högt och jag får ofta nya utmaningar.
Åsa Melander bor
i en ”mycket liten” lägenhet i Islington, på efterlängtat cykelavstånd från jobbet. Tidigare har hon delat hus, vilket är vanligt i London där de flesta inte har råd att bo själva.
– Att det i London finns en stor grupp människor som sliter och släpar och ändå inte kan leva på en acceptabel nivå, det är illa. Minimilönen är runt 120 000 svenska kronor om året och med de priser som råder här säger det sig självt att det inte blir så mycket roligt för det.
Vad är det bästa med att bo i London?
– Variationen, de aldrig sinande aktiviteterna och möjligheterna att förkovra sig i allt möjligt, vad man än vill göra så finns det ett forum för det. Och det finns ett otroligt utbud av vegetariska och veganska restauranger.
– Generellt tycker jag att något av det mest intressanta med att bo utomlands är att man får ett annat perspektiv på sitt hemland. Det är otroligt spännande att märka hur man anglifieras och så småningom tar parti för sitt nya eller tillfälliga hemland i en del frågor.
Kan du tänka dig att flytta tillbaka till Sverige?
– Ja, det tror jag. Det är mycket som är fantastiskt med London, men det är för många människor här, vilket kommer att leda till än större problem. Luften är dålig, det finns för lite grönt. Jag hade nog inte stått ut här om jag fortfarande varit beroende av tunnelbanan.