RWANDA. Man vet aldrig hur länge det kommer att regna när himlen öppnar sig
under regnperioden. Isabella Nitschke har varit i Rwandas huvudstad Kigali
sedan slutet av maj och har hunnit bilda sig en uppfattning om landet som
inte kan nämnas utan att det associeras med folkmord.
– Det är viktigt att försöka förstå hur folk bara kunde hacka ihjäl varandra,
även om det egentligen inte går att förstå. Rwanda blev koloniserat sent i
förhållande till andra afrikanska länder och det var i princip inga
konflikter här innan den vite mannen kom. Idag är det ett väldigt
organiserat och rent land. Det finns mycket fattigdom men regeringen har
sett till att städa undan tiggarna från gatan, berättar hon över en
Skype-linje som under hela vårt samtal klarar sig undan sedvanliga
strömavbrott.
Om ett par timmar ska Isabella Nitschke undervisa en grupp hivsmittade eller
aidssjuka kvinnor i ashtangayoga. Kvinnorna är alla överlevande från
folkmordet, flera av dem blev våldtagna då och yogan är en del av deras
terapi. Även män och barn med sjukdomen kommer till organisationen Project
Airs yogaklasser för att lära sig andas ordentligt och bli bättre rustade,
fysiskt och psykiskt, för krämporna som kommer med det nedsatta
immunförsvaret.
– Kvinnorna lär sig att vara fysiskt starka, vilket är viktigt eftersom sport
för kvinnor är tabu här. Männen lär sig att kontrollera sina impulser,
bemästra sin aggressivitet och blir av med stresshormonerna i kroppen. Många
har problem med svullna magar och svårt att gå men säger att efter yogan kan
de hoppa härifrån. Alla har inte råd att äta varje dag så efteråt får de
bulle och mjölk. Både för att yoga är fysiskt krävande och för att
bromsmedicinerna inte fungerar utan mat.
Isabella Nitschke har bara några dagar kvar på sin volontärarbetsperiod i
Rwanda. Sedan återvänder hon till en helt annan verklighet, lägenheten i
välbärgade Hampstead Heath i London där ”de som har pengar att betala för
yoga bor”. Där arbetar hon som yogalärare, yogaterapeut och livscoach i egna
företaget IN-Tuition. Det startade hon när hon var tvungen att lämna sitt
hektiska arbetsliv och välja en annan väg i livet.
Under flera år på svenska UD och EU-institutioner i Bryssel och i Peking var
Isabella Nitschke van vid att stanna på jobbet till nio på kvällen och
arbeta helger. Engagemanget för mänskliga rättigheter och internationella
frågor väcktes av språkintresset. Hon är född i Tyskland där pappan bor, men
flyttade som sexåring med mamman till hennes hemstad Lund där hon efter
gymnasiet läste pol mag-programmet.
– Men jag plockade russinen ur kakan och läste bara de nödvändiga baskurserna
i Lund.
De blev många terminer utomlands, i franska Reims, belgiska Liège, New York
och Amsterdam. Efter att ha tagit en master i Östasienkunskap, pluggat i
Kina och arbetat för EU-kommissionens delegation där, och sedan varit
representant i Bryssel för ett kinesiskt kontor som jobbade med mänskliga
rättigheter, sa kroppen till slut ifrån sommaren 2007.
– Jag insåg att jag höll på att ta slut på mig själv och att jag måste lämna
den världen. I Bryssel hade jag varit spinninginstruktör och haft fem
klasser i veckan vid sidan om mitt vanliga arbete. Jag hade kommit i kontakt
med yogan via en idrottsskada och tack vare att jag lärt mig praktisera den
blev fallet mjukare när allt föll samman.
Hon använde all sin semester till att utbilda sig till yogalärare och gå
kurser i livscoachning och stresshantering. När dåvarande sambon fick jobb i
London följde hon med för att starta sin verksamhet där, mitt under
lågkonjunkturen 2008.
– London är den tuffaste marknaden för yogalärare, det finns så många och de
bästa är där. Men det gick över förväntan.
Hemma för Isabella Nitschke är ”wherever I lay my hat”. Hon tror att det
kommer att bli svårt att fortsätta försörja sig som yogalärare i dyra
London. Risken är att livet bara blir jobb igen. Hennes pappa och halvsyster
bor i Berlin så Tyskland lockar lite. Men några vänner i hemstaden Lund har
startat en yogaskola på Väster där hon kanske skulle kunna undervisa.
En del av hjärtat kommer alltid att finnas kvar i Rwanda och i Kina.
– När jag började läsa pol mag var planen att få jobba ”hands on” med
mänskliga rättigheter och framför allt kvinnors rättigheter, men jag kom
mest att ägna mig åt diplomati. Det tog tio år och krävdes en annan
utbildning för att jag skulle kunna göra det som jag hade tänkt från början.
Men kanske var det det som behövdes, jag kanske inte var redo som nykläckt
att möta det här.