– Mamma var också målvakt och det är min son också, jag har aldrig träffat en sydamerikan som inte gillar fotboll, säger Julieta Sepulveda.
Hon är målvakt och tränare. Ser hon en boll så reser hon sig direkt och börjar lira. Det har hon alltid gjort.
– Vi samlades och spelade på gatan när jag var liten.
Det var i Chile under diktatorn Augusto Pinochets tid. Julieta Sepuveldas föräldrar var skomakare på vänsterkanten, och familjen flydde till Argentina.
Där gömde de sig under några år innan de fick politisk asyl i Sverige 1978. Här blev det mer fotboll, först i Malmö och sedan i Kävlinge IF.
– Men när det började pratas om match blev det för mycket. Det skrämde mig. Jag tycker inte om att tävla.
Så hon slutade med fotboll. Istället spelade hon gitarr och engagerade sig i solidaritetsarbete bland annat för Nicaragua. Hon blev vuxen, kär, och mamma till två barn.
1996 började hon med fotboll igen, i arbetarklubben AIF Barrikaden, och några år senare startade hon Barrikadens ungdomsverksamhet på Seved i Malmö. Hon började med att träna två fotbollslag.
– Det var skitjobbigt. Några hade psykiska problem, och jag var ensam. Men det var roligt också!
En dag ännu ett par år senare ringde hon till en reporter på Sydsvenskan och sa ”Rasmusgatan är hundra meter. Kolla på allt det andra vi har gjort!”. Hon var arg för att det skrevs så mycket om allt dåligt som händer på Seved.
Nu sitter hon i sin trädgård snett bakom biltvätten i Persborg, och berättar om det som hon tycker är bra – fotboll och ungdomar till exempel.
– Man lär sig mycket av ungdomar. Att ta stunden som den är och inte stressa iväg. Det är nu vi lever, inte i morgon. Så lever ungdomar. Varför ska vi alltid lära dem? De kan lära oss! De växer om de känner att ”Oj, jag har också något att lära ut”. Jag har varit noga med att möta dem där de är, så kan man växa tillsammans.
Barrikadens verksamhet på Seved växte också, fick en lokal av MKB och pengar från Brottsförebyggande rådet. Ungdomar från andra delar av Malmö började komma på träningarna, och parallellt med fotbollen ordnades skaparverkstad och träningsläger.
Julieta Sepulveda dubbelarbetade, om dagarna på serviceförvaltningen och sedan med ungdomarna och fotbollen.
Hon startade ett damlag och ställde sig själv i målet. Det gick sådär. Hon vågade först inte slänga sig efter bollen.
– ”Du kan Julieta! Vi bjuder dig på en öl om du slänger dig”, sa de andra i laget. Så jag gjorde det, och sen var jag inte rädd.
– Fast vi kunde släppa in tjugo mål och förlorade nästan allt. Men nästa år slog vi Vellinge med 1–0! Det handlar om att tro på sig själv även om man får storstryk.
Hur gör man det?
– Man är ju en grupp. Ledaren måste övertyga laget om att vi kan. Uppmuntra, säga: ”Ta det lugnt, spela som ett lag, ha roligt”. Det gjorde att helt plötsligt vann vi, så vi började spela i serien, med elvamannalag. Jag kände mig som en myra i det målet.
Det största med fotbollen är ändå lagandan, säger hon. Känslan av att släppa bollen bakåt utan att vända sig om, och lita på att ens medspelare är där och fångar upp den. Bra gemenskap spelar stor roll om man är ung och vilsen.
– Efter träningarna satt vi och snackade. ”Jag är också flyktingbarn, men nu är jag ett vuxet flyktingbarn”, sa jag, ”min pappa blev torterad”. Och sen pratade de också. Det handlar om att behandla varandra som man är, med respekt.
– Barn som hamnar snett skriker efter hjälp. Jag tror inte att man rånar bara för att det är kul. De behöver stöd.
– Sen pratar man mycket om det här med integration. Många har flyttat hit av olika skäl och går och väntar och väntar på att få komma tillbaka hem.
– Men man hjälper inte sina barn så. Jag säger till dem: ”Livet är kort! Varför ska man lägga energi på att sura? Utbilda dig! Gör något du tycker är roligt – testa! För sedan blir det svårare och svårare”.
Julieta Sepulveda tränar fortfarande Barrikadens tjejlag. Men efter oenigheter i våras hoppade hon av ungdomsverksamheten.
– Det är tråkigt. Men jag är igång med ”små fötter” i Fosie. Får jag en lokal så är jag igång ganska fort igen.