Året var 1957 och femtonårige Backapågen Bengt Gilbert Andersson kämpade sig fram längs Baltzargatan med två tunga läderväskor. Plötsligt gav spännet på ena väskan vika och sedelbuntar tunga som tegelstenar föll huller om buller ut på gatan.
Han satte sig på huk, plockade upp buntarna och gick vidare mot Handelsbankens kontor på Stortorget i Malmö.
Det var Bengt Gilbert Anderssons första sommarjobb.
– Det var ju inte klokt när man tänker efter. En gång i veckan fick jag två stora väskor med trasiga och smutsiga sedlar som skulle kasseras på Riksbanken. Och så fick jag med mig nya färska sedlar tillbaka. Det måste ha handlat om miljonbelopp varje gång. Väskorna var varken låsta eller larmade. När jag åkte runt med växelpengar till lokalkontoren brukade jag använda en stor påse mynt som dörrstopp.
Efter militärtjänstgöringen väntade jobb på Skånska Cementgjuteriet.
Livet var utstakat i minsta detalj.
– Jag var förlovad. Jag visste exakt vad jag skulle ha för bil och hus, ja vi hade till och med bestämt hur många barn vi skulle ha.
Hade han fortsatt på det spåret hade han nog spelat golf någonstans nu, tror han, kanske också ”suttit i någon politisk nämnd och haft det jävligt tråkigt”. Men så blev det inte. Förlovningen sprack och 25-årige Bengt Gilbert Andersson bytte de raka linjernas ingenjörskonst mot estetisk linje på Östra Grevie.
Året hade hunnit bli 1967, mustaschen växte fram och håret blev allt längre.
En hel pärm med tidningsurklipp vittnar om hur det gick sedan. Keramikern Bengt Gilbert Andersson ställde ut sina alster och försörjde sig med att undervisa i keramik och bildkommunikation på olika skolor i Skåne. På en av dem, den som senare blev vårdhögskolan i Lund, träffade han sin blivande fru, Katarina. I den mån det finns en röd tråd i hans liv handlar den om just konsten. Men mest uppståndelse har han fått för en slips som han designade när han var bildredaktör på Bamseredaktionen i början av 1990-talet.
– På bokmässan 1993 övertalade vår marknadschef dåvarande statsminister Carl Bildt att sätta på sig slipsen. När Bildt senare skulle åka på statsbesök i USA ska han ha frågat dottern vad han borde ge president Clinton i present. En bamseslips, tyckte hon.
Det dröjde inte länge innan en rad andra dignitärer också ville ha varsin Bamseslips. Sydafrikas president Frederik Willem de Klerk fick en. Nelson Mandela likaså. Sedan tog de slut. Det fanns bara 500 slipsar och de skulle inte gå att köpa. Bamsegrundaren Rune Andréasson var mycket bestämd på den punkten, minns Bengt Gilbert Andersson.
Slipsen rönte stor uppmärksamhet i hela landet. Inte bara för att den vann pris som Sverige snyggaste företagsslips, utan också för att moderata ungdomsförbundet hade svårt att förlika sig med att ”Bildt när en kommunist vid sin barm”, som en rubrik i Skånska Dagbladet löd så sent som 1996.
– Det blev helt tokigt, säger upphovsmakaren och skrattar hjärtligt.
– Rune sa alltid; Bamse är ingen kommunist. Han är socialist.
På den vägen är det, som det heter. En son, två döttrar, villa i Eslöv och sedan tillbaka till Malmö. Fortfarande lyckligt gift. Och alltjämt lite ängslig över hur det ska gå för barnen trots att de sedan länge är vuxna och verkar klara sig hur bra som helst.
Det enda han kan ångra ibland är att han inte fortsatt att hålla kontakten med vänner från förr.
– Många försvann lite för snabbt när man bytte jobb och så.
Att fylla sjuttio känns inte mycket märkligare än att fylla 69, säger han. Men fest ska det bli.
– Vi har hyrt ett lyxhus på norra Själland och bjudit in familj och vänner hela veckan.
Någon speciell livsfilosofi har han inte. Mer än det där han lärde sig redan som femtonåring:
– Jag har aldrig eftersträvat att ha mycket pengar. Det var bara något man jobbade med, en sorts arbetsmaterial. En dörrstopp.