Clas Emanuelsson var svag för ryskklingande flicknamn: Nastasha, Katja och
liknande.
Birgitta Möller hymlade inte med svaret:
– Över min döda kropp.
Hon föreslog istället ett flicknamn som gav sambon dåliga associationer.
– Det är ju ofta så att man tycker om namn som någon man gillat heter och vice
versa. Ja, vi hade ganska stora problem.
De beslöt sig för att föreslå ett nytt namn var och sedan lotta.
Birgitta ville då ha Ida, Clas Helena. Och ingen hurrade över den andres val.
– Ida, då tänker jag bara på någon som blir upphissad i en flaggstång, säger
Clas.
Lotten sa: Helena.
– Idag är jag jätteglad att hon heter det, säger förloraren Birgitta. Det
passar henne bra och det är extra kul att av de 46 000 flickor som föddes
2003 är det bara 47 som har namnet.
– Och min farmor hette Helena.
Lustigt nog visade det sig också att ensambarnet Clas skulle ha hetat Helena
om han hade blivit en tjej. Och Helenas 78-åriga farmor tar alla tillfällen
i akt att "skämma bort" sitt enda barnbarn och hämtar på
dagis en dag i veckan.
Clas Emanuelsson och Birgitta Möller hade hunnit samla på sig både
erfarenheter, år och saker innan första barnet kom. Birgitta Möller var 43
år, Clas Emanuelsson 45 och deras kompisars barn började bli
tonåringar. Men den tidigare barnlösheten hade inte besvärat dem.
– Vi har liksom varit utanför allting eftersom vi bott utomlands.
Birgitta Möller började sitt utlandsliv som au pair i Kanada, därefter följde
två år på Tillskärarakademien i Köpenhamn, en ettårig rundresa i USA och
arbete i Australien.
Clas Emanuelsson kom som ung ingenjör till ett växande Silicon Valley, USA,
bodde sedan i München i elva år där han också var gift, innan hemlängtan
började göra sig gällande.
Sedan de beresta Malmöborna träffades på Bishops Arms i Malmö för sju år sedan
har allt gått snabbt. Birgitta Möller lämnade lägenheten i Slottsstaden för
att flytta in i Clas Emanuelssons atriumhus i Djupadal. Sedan kom Helena,
"ett mirakel", och då bestämde de sig för att hitta en större bostad med
kortare restid till jobben i Lund respektive Landskrona. Det blev Bjärred.
Hur gick det att flytta ihop så sent i livet när ni mest var vana att leva
själva?
– Det har stundtals varit lite småjobbigt, säger Birgitta Möller.
– Vi är båda individualister, säger Clas Emanuelsson.
– Och vi har väldigt olika smak, säger Birgitta, som också berättar att de nu
löst problemet med att inreda var sitt vardagsrum, ett på bottenplan, ett på
källarplan.
Helena blir deras enda barn och behöver varken konkurrera med syskon,
karriärambitioner, eller annat om deras tid.
– Hon har väldigt lyxiga dagisdagar. Vi har tur som har flexibla arbetstider.
Måndagar är lediga och övriga dagar lämnas hon aldrig tidigare än 8.30 och
hämtas aldrig senare än 15.30. Fram till hon var två och ett halvt var först
Birgitta Möller och sedan Clas Emanuelsson hemma med henne.
Hur är det att vara äldre föräldrar?
– Jag har alltid varit van att hinna med mycket, och så hade jag skaffat mig
vanor. Det fungerar inte nu, säger Birgitta Möller.
– Nej, medan Helena är vaken är det alltid full fart, skrattar Clas Emanuelsson
och fortsätter:
– Det som är bra är att man har upplevt mycket och har mer distans till livet.
Vi kan ge henne mycket.
Båda tycker det är en fördel att de slipper jämföra sig med andra föräldrar,
som mestadels är yngre.
– Vi hamnar liksom i ett mellanläge.
– Men man är mycket tröttare, förlossning och graviditet tar hårdare på
kroppen, säger Birgitta Möller, som också oroar sig mycket över eventuella
faror medan sambon har en mer fatalistisk inställning till barn och vad man
kan skydda dem från: Har de otur så har de otur.
- Ta det lugnt så att den inte välter, säger han sedan, när Helena vippar fram
och tillbaka med en stol.
Leken avlöses av kojbygge. Med en filt från soffan och några soffkuddar har
den piggögda flickan raskt skapat ett mysigt krypin mellan två stolar.
– Titta jag har gjort en koja. Nu kan jag ha kul medan ni pratar.
Birgitta Möller och Clas Emanuelsson funderar på vad de önskar för sin
dotter.
– Att hon ska bli lycklig. Det är ju det viktigaste. För man kan ha det
jättebra materiellt men ändå vara olycklig, säger Clas.
– Jag vill att hon ska kunna känna att hon inte är begränsad som kvinna. Att
hon ska vara aktiv och orädd och ta den plats hon har rätt att ta, säger
Birgitta.
Ensambarn riskerar att bli både bortskämda och ensamma – hur undviker man
det?
– Jag är ganska flitig med att ta hem lekkompisar. Självklart vill jag heller
inte att det ska märkas för mycket att hon är enda barnet. Hon får inte allt
hon pekar på, säger Birgitta Möller, som låter alla vardagar
vara tv-fria.
- Ett av mina huvudmål i hennes uppfostran är att lära henne ha roligt i eget
sällskap och att utveckla sin kreativitet.
Vad är bäst med att ha fått barn?
– Man har blivit mycket mindre egoistisk, säger Clas Emanuelsson.
– Att man får så mycket kärlek, spontant, säger Birgitta Möller.
Just nu är det Bjärred som är den spralliga femåringens värld och livet är
tryggt och ombonat. Men föräldrarna tycker det är viktigt att Helena också
förstår att det finns dem som lever under sämre villkor än hon. Och de
resvana föräldrarna vill låta henne se andra delar av jordklotet. Så
småningom.
– Världen ligger ju kvar när hon är stor också.