HÖLLVIKEN.
Det första man får göra när man kommer hem till familjen Linsmeier är att
tvätta och sprita händerna. Cecilia Linsmeier ursäktar att hon inte tar oss
i hand och håller ett visst säkerhetsavstånd när vi slår oss ner i
vardagsrummet med varsin kopp kaffe.
Ute på altanen står en splitterny barnvagn. Bara en liten, liten nästipp
sticker upp ur allt det inbäddade.
Det är Neo Linsmeier som snusar där. Totalt omedveten om att han är dagens
huvudperson och hela familjens gåva.
Neo betyder nämligen gåva. Och ny. Båda namnen passar lika bra på den här
lille killen som tvingades att komma till världen den 8 september, fem
veckor före utsatt tid.
– Fast mest är han en liten tuffing som vet vad han vill, tycker Cecilia
Linsmeier och lyssnar mot altanen.
Det är fortsatt fridfullt och Cecilia lutar sig tillbaka i den pösiga soffan.
Som nybliven trebarnsmamma ser hon oförskämt fräsch ut.
Men skenet bedrar. Anledningen till handtvätten och säkerhetsavståndet är inte
överdriven bacillskräck. Cecilia Linsmeier är extremt infektionskänslig.
Bara några timmar före vårt besök har hon fått en ny behandling med
cytostatika (cellgift).
– Det är väl lika bra att jag tar det från början, säger hon och börjar
berätta:
I maj på Mors dag, av alla dagar, upptäckte hon plötsligt en stor knöl i
vänster bröst. Först trodde hon att det hängde ihop med graviditeten, men
beslöt sig för att kolla upp knölen - för att slippa oroa sig.
Det visade sig vara en aggressiv cancertumör. Himmel och helvete på samma
gång. Fostret växte och sprallade i magen, samtidigt började läkarna
diskutera hur man skulle kunna operera bort tumören i bröstet.
– Någonstans tror man väl att man är fredad när man väntar barn, fortsätter
Cecilia Linsmeier som dittills knappt hört talas om att man kunde drabbas av
bröstcancer under en graviditet.
Det blev en akutoperation, följd av ytterligare en någon månade senare. Med
Neo i magen båda gångerna.
– Känslan var surrealistisk när de sövde oss. Personalen berättade att de via
övervakningensapparaturen kunde se hur Neo somnade i samma stund som jag
sövdes och vaknade när narkosen släppte...
Efter operationerna ville man börja med cytostatikabehandling så snabbt som
möjligt. Men det gick inte så länge Neo låg i magen. Så i vecka 36 bestämdes
att man skulle sätta igång förlossningen.
– Det var nog det allra värsta. Att jag tvingade ut Neo innan han var färdig,
säger Cecilia Linsmeier och berättar om ett par mödosamma dygn på KK i
Malmö. Den 8 september föddes till slut den lille killen på drygt 2,5 kilo.
Det blev en dramatisk entré, babyn var blåaktig i ansiktet, andades dåligt
och hamnade direkt på neonatalavdelningen med "...tusen slangar i
armarna och överallt". Och det var i den stunden som namnet Neo
dök upp. Dittills hade arbetsnamnet varit Albin.
Båda föräldrarna var överens: det här var en Neo.
Så dopet förrättades där, kan man säga. Lille Neo kämpade på bland slangar och
andningshjälp. Efter tio dagar hade läget stabiliserats så mycket att han
fick lov att komma hem. Några dagar senare började hans viktkurva gå upp och
sedan har den fortsatt spikrakt uppåt. Dagens notering på BVC är 4 900 gram
och 57 cm lång, berättar Cecilia Linsmeier mammastolt.
En riktig liten praktkille, med andra ord.
Här smäller det plötsligt till i ytterdörren och storasyskonen Ida, 9 år, och
Oskar, 5 år, kommer hem. Nästan samtidigt börjar det röra sig i vagnen ute
på altanen.
En yrvaken och högljutt missnöjd Neo hämtas in och placeras vant i
storasysters famn. Mamma fixar snabbt fram en flaska välling och lugnet
lägger sig igen.
Bara ett förnöjt klunkande hörs. Små barnhänder öppnas och stängs. Ida håller
säkert i flaskan och Oskar pussar försiktigt lillebror på pannan.
Cecilia Linsmeier har fått veta att hennes "prognos är god".
Men ingen kan garantera något.
Hon tittar på den lilla trion och blinkar ett par gånger.
– Det är det som är det värsta. Att jag kanske inte får se mina barn växa upp,
säger hon tyst.
Efter ytterligare en operation nästan direkt efter förlossningen, den pågående
behandlingen med cytostatika börjar nästa fas i februari nästa år:
strålbehandling.
– Ja, nu är jag på tåget som de sa på sjukhuset, konstaterar hon krasst.
Vardagens rutiner med familjen - och kaninen Fläcken - gör att det inte går
att rasa ihop helt. Pappa Matthias Linsmeier är föräldrarledig eftersom
Cecilia är sjukskriven och familjen har också hjälp av mormor Lisbeth,
faster Eva och barnflickan Linn.
Framtidsplanerna är försiktiga. Neos första jul ska passeras efter bästa
förmåga. Men nästa jul, då planerar familjen att åka bort tillsammans. Vart,
om det ska vara vintervitt eller sandstrand, återstår att bestämma.
Neo har ätit färdigt och Cecilia Linsmeier lyfter upp honom mot axeln för att
han ska rapa. Det gör han med besked. Sedan är han mycket nöjd och tittar
nyfiket på nykomlingarna med stora ögon.
Ute är det redan mörkt. Matthias Linsmeier har kommit hem och placerar sin
yngste son tryggt i famnen. Minsann får jag inte ett försiktigt leende när
jag säger hejdå till den lille tuffingen.
FLER SOM HETER NEO
Huvudpersonen i filmen Matrix. Neo Linsmeiers morbror Andreas tyckte det var
ett coolt namn på en cool kille.