Mellan 120 och 150 gäster kom till bröllopet och alla hade dragit sitt strå
till stacken med de förberedelser som vigseln innebar.
– Vi är evigt tacksamma till alla som bidrog med allt från arbetskraft till
mat och blommor. Vi hade inte klarat det utan dem. Det var som ett kungligt
bröllop och vi kommer att bära med det resten av våra liv, säger Per
Sörensen.
På lördagsmorgonen den 26 juli i år startade ett följe med honom i spetsen en
vandring mot templet.
Processionen ackompanjerades av trummor, gonggongar och sång och stannade
utanför templet där Per Sörensen enligt seden skulle betala sig igenom tre
dörrar. Detta för att brudgummen ska visa sin likviditet men proceduren är
även ett symboliskt godkännande och en välsignelse från släkt och vänner.
– Två flickor hade spänt upp ett snöre, det var ”silverdörren”. Sen stod två
svenskar vid nästa dörr som vi kallade ”falangdörren”, eftersom falang
betyder utlänning på thailändska. Där var de lättprutade, säger Per Sörensen
och skrattar.
Vid tredje och sista dörren blev det däremot svårare.
– Det var Wans syster som stod vid ”gulddörren”. Där blev det dyrt, men jag
tog mig igenom till slut.
Sedan fortsatte följet in i templet där bruden väntade, tillsammans med
vigselförrättaren, munken Phra Tongchai. Även här gällde det att visa de
ekonomiska tillgångarna.
– Jag visade en ”sinsod”, som är en slags hemgift. Eftersom Wans föräldrar
inte kunde närvara hade vi en thailändsk reservmamma som godkände istället.
Nu inleddes vigselakten på cirka 45 minuter när brudparet blev välsignade av
munkarna och bytte ringar.
Efter uppehåll och fotografering startade så den borgerliga vigseln på
lördagseftermiddagen.
Olle Sundin, templets borgerliga vigselförrättare, fick brudparet att byta
ringar än en gång och avslutade med att läsa ett stycke ur Nils Ferlins ”I
folkviseton” (Mitt hjärta är ditt ...) medan en tolk översatte till
thailändska.
– När vi hörde dikten var det svårt att hålla tårarna tillbaka, berättar Per
Sörensen.
Sedan följde ytterligare ett buddhistiskt inslag. Brudparet fick en klick färg
i pannan och en krans runt huvudet, sedan fick alla bröllopsgäster komma upp
och hälla vatten på de nygiftas händer.
Efter vigselakterna blev det thaibuffé, blandat med smörgåstårta och
fyravåningstårtor och dans fram till klockan elva på kvällen.
Hur gick frieriet till?
– Det var Siriwan som sparkade mig i baken på skottdagen i år. Hon tog reda på
att kvinnor fick fria den dagen och frågade mig när jag kom hem från jobbet,
säger Per Sörensen, som träffade sin nyblivna fru för fem år sedan på en
rundresa i Thailand.
Vad föll ni för hos varandra?
– Att han var blyg och försynt tyckte jag var charmigt, han verkade som en
snäll person, säger Siriwan Chanakun.
– Hela hennes utstrålning och hennes värme, det var en nystart, säger Per
Sörensen.
– Jag var beredd att leva resten av mitt liv som ungkarl. Men när jag kom hem
kände jag mig inte hel. Jag funderade mycket på om jag skulle våga satsa
eller inte Skulle det inte funka så skulle hon återvända till Thailand med
tappat ansikte. Men det var hjärtat som avgjorde till sist.
– Sverige är ett bra land att bo i, jag tycker om människorna, men inte
vintern, säger Siriwan Chanakun som drömmer om att jobba inom vården eller
som barnskötare i framtiden.
– Generellt sett tycker thailändare om att ge av sig själva. Att jobba med
människor blir ett naturligt yrkesval, det handlar mycket om den
buddhistiska delen att vara en god människa, fyller Per Sörensen i.
– Jag har stor respekt för tron och jag tror att det ligger en buddhist inom
oss alla. Det är en underbar religion, inga ”måsten” och hyttande med
pekfingret, utan bara ”du bör”. I Sverige är det som att vi klär på oss
kristendomen när vi behöver den, till exempel vid dop, bröllop eller
begravningar. I Thailand är tron involverad i allt du gör, till och med
ekonomiska beslut, säger Per Sörensen.