Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Gysinge - husrenoverarens Mekka

Gysinge - husrenoverarens Mekka

Hemma. I Gysinge i Gästrikland var man först med att i stor skala satsa på byggnadsvaror för den som vill inreda sitt hus på gammalt vis.

Det första intrycket är att man kommer till en liten långsträckt, faluröd by. Vid närmare betraktande upptäcker man saker. Till exempel att det största huset ser lite halvfärdigrenoverat ut.
Går man sedan runt byggnaden drabbas man av en smärre färgchock. Huset är rutigt, målat i stora fält av vitt, grönt, rött, gult...

Burkar med färgpigment som dekoration. För den som vill blanda sin lim- eller linoljefärg själv finns pigment till försäljning. Foto: Lisbeth Westerlund
Men det är inte alls ofärdigt. Alltihop är avsiktligt. Vi är på Centrum för byggnadsvård i Gysinge i Gästrikland, drygt sex mil nordväst om Uppsala.

Gammaldags tätningslist av 100 procent ull, som sväller i stora springor, krymper där det är trångt och slår ifrån sig fukt. Foto: Lisbeth Westerlund
Också inomhus visas halvfärdiga arbeten, allt i bästa pedagogiska avsikt. Man ska se hur innertaket eller väggen såg ut innan byggnadsvårdarna började skala sig genom lagren bakåt i tiden, och man ska också se hur till exempel ett gammalt brädtak eller trägolv ser ut efter en första grundmålning och efter slutstrykning.

- Målningen på baksidans fasad är gjord för tio år sedan med slamfärg i olika kulörer och i olika nyanser beroende på hur mycket vitt man blandar i, förklarar Göran Gudmundsson.
Han är antikvarie och den som tillsammans med Peter Wennberg startade företaget för fjorton år sedan.
På senare år har det vuxit upp fler företag som säljer byggnadsvaror och -detaljer till människor som vill inreda gamla hus på gammalt vis. Men Gysinge var först.

Det började med en bomässa i Gävle 1988. En utställare lämnade återbud; Göran Gudmundsson och Peter Wennberg som båda arbetade på Länsmuseet i Gävle blev räddare i nöden.
- Vi plockade containergods från pågående renoveringar, bland annat från hus som skulle visas på bomässan. Det var bra grejor som mest hade fått brytskador vid rivningarna. Vi lämnade allt till lokala hantverkare som fick renovera och sätta en prislapp på jobbet.

- Vi - och de - kunde visa att rätt utnyttjat hantverk inte blir dyrt och att man inte utan vidare ska förkasta gamla bra saker för sämre nya, säger Göran Gudmundsson.
Utställningen blev succé. Besökarna köade vid den enda telefonautomaten för att ringa hantverkarna och få hjälp innan för många andra hann före.
Någon fortsättning i museets regi blev det inte.
Men hos Sandvikens kommun däremot, som satt med sexton fallfärdiga ruckel på Byggesvägen i Gysinge, tändes en idé. Husen bytte ägare för 200 000 kronor, på villkor att de skulle rustas upp.

Göran Gudmundsson hade redan tidigare sökt sig igenom järn- och färgaffärer för att hitta fönsterbeslag, gamla gångjärn, linoljefärg, och andra gamla material till ett hus som han själv ägde.
- "Sånt finns inte längre, det är det ingen efterfrågan på", var det vanligaste svaret jag fick, om man över huvud taget förstod vad jag var ute efter. Så när banken undrade vad vi skulle låna pengar till sa vi att vi skulle sälja sådant som inte finns till folk som inte frågar efter det. Dessutom i Gysinge. Det vimlar inte av kunder i Gästrikeskogarna.

Banken lånade ut.
Från början var de två. I dag arbetar åtta personer heltid och fem deltid. Dessutom sysselsätts 140 personer inom cirka tio mils radie som leverantörer.
- Det tog många koppar kaffe i början för att övertyga dem, säger Göran Gudmundsson, som numera är ensam ägare, och berättar om ett litet sågverk.
- De sågar med ramsåg, och där står två heltidsanställda och handhyvlar. Men det dröjde innan ägaren förstod att det var så vi vill ha det, inte det perfekt maskinhyvlade.

- Tungt jobb? Jaa, men det är två vältränade personer som växlar sida, som tar pauser, som inte behöver stressa och som slipper maskinbuller.
Butiken är fylld av sådant man knappt trodde fanns.
Strömbrytare och vägguttag i svart bakelit. Gammaldags dörrhandtag, snurrventiler och luckventiler i järn. Kakel med fasade kanter av sekelskiftesmodell - förra sekelskiftet alltså. Textilklädda elsladdar, som man får använda med kontakt i änden men inte för fast installation.
Nysmidda spikar och krokar, begagnade spisluckor och kammarlås.

Sortimentet har utvidgats efterhand, från att bestå av grundreservdelar till att också innehålla handdukar och spetsgardiner efter gamla mönster och till och med nytillverkade gammaldags möbler.
Och, sedan drygt ett halvår, något riktigt nygammalt: Munblåst fönsterglas, med bubblor, skiftningar - med liv! Nytillverkat i Sverige.
När det kommer på tal blir Göran Gudmundsson lite småhemlig i sitt berättande.
- Det sista, svenska, munblåsta fönsterglaset tillverkades 1930. Många, i synnerhet förvaltare av hembygdsgårdar och kyrkor och liknande, frågar efter gammalt glas när de ska ersätta skadade rutor. Byter man en gammal glasruta mot en i nytt glas blir det omglasade fönstret som ett dött, svart hål jämfört med tidigare. Men det börjar bli ont om gammalt fönsterglas.

- Vi insåg att om någon som fortfarande kunde konsten var i livet borde han vara i 90-årsåldern.
Det fanns någon i livet, som kunde lära ut.
Gammalt glas är bubbligt och ojämnt för att man använde dålig sand. Det är ingen status i att använda dålig sand och tillverka ojämnt glas.
- Ska man tillverka glas på gammalt vis gäller det att glömma allt man kan och har lärt sig. Som att välja bra sand, till exempel.
Det fanns också ett glasbruk med folk som insåg att det kunde vara bra att glömma allt man lärt sig, och till exempel tillverka några tusen kvadratmeter gammaldags fönsterglas, med en lätt skiftning i ljust grönt...

Den vanligaste frågan gäller annars färg, från folk som har plastfärg inomhus eller på ytterväggarna och vill ha något annat.
Göran Gudmundsson pekar på den rutiga träfasaden. Slamfärgen består av vatten, mjölklister och färgpigment. Den vita färgen är lite grådaskig av smuts, de andra har åldrats vackert.
- Det är samma sak med vit slamfärg som med en vit skjorta - smuts syns fortare på den än på kulörta plagg och fasader.

Det är inget lågprissortiment som säljs i Gysinge. Nytillverkat kostar pengar, hantverkaren ska ha betalt för sitt jobb, moms tillkommer, och Centrum för byggnadsvård ska också tjäna en slant. Omkring hundra tusen besökare hittar till Gysinge varje år.
Många bara tittar, söker goda råd, frågar, utan att handla.

- Det finns en välbärgad grupp kunder som handlar mycket på en gång. Andra väljer att avstå från andra inköp, kommer hit flera gånger och köper en sak i taget. Och så har vi alla äldre damer, som går runt och tittar utan att köpa något. Men när de ser vad det kostar att köpa nya sådana handtag de har på de gamla kökslådorna och förstår att de har ett värde ser de rätt glada ut. Och just det, att människor upptäcker att sätta värde på vad de har, tror jag har betytt jättemycket för svensk byggnadsvård! säger Göran Gudmundsson.

Själv ägnar han en stor del av sin tid åt rådgivning.
- Det handlar om allt från små banvaktsstugor till stora bruk och fantastiska gamla villor som stått orörda sedan 1930-talet. Inte bara i Sverige, utan också i Finland och Norge. Vi har kunder från Tyskland, England, Island och USA, och fransmännen har blivit intresserade av våra klassiska gamla färger.

- Det roligaste som konsult är att få ett förstört hus att återställa. Men ibland tjänar man inga pengar på rådgivningen. Det är när man bara kan säga en enda sak: Låt bli! Rör ingenting alls!
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
toppnyheterna just nu