Det talas mycket om hologram just nu. Ett hologram är ett slags tredimensionell ljusbild, som med sofistikerad teknik kan skapa intryck av till exempel en levande människa. Den döde rapparen Tupac Shakur ”uppträdde” på detta vis med några gamla polare för ett par veckor sedan. Vittnesuppgifter säger att det såg häpnadsväckande äkta ut.
Den amerikanska författaren Connie Willis skrev en framsynt liten klassiker på detta tema redan 1995. Den heter ”Remake”, och beskriver en framtid när vi enkelt kan låta Greta Garbo agera i samtida talfilmer mot Mads Mikkelsen eller Jussi Björling sjunga en duett med Annika Norlin. Om det lät som ren science fiction då så är det allt närmare verklighet nu.
Som vanligt är det inte de tekniska frågorna som är mest intressanta – utan de mänskliga. För vad händer när en familjemedlem dör, och resten av familjen vill bota sin saknad genom att ständigt ha den bortgångna närvarande som ett talande och näst intill tänkande hologram? Kopplat till en enorm databas av gamla Facebookuppdateringar och Googlesökningar och e-handelsbeslut, som i sin tur är kopplad till inspelade samtal med den döde, vilket gör att rösten kan återskapas med fin klang och melodi?
Tro inte att det inte kommer att hända. Lämpligheten kommer heller inte att kunna regleras. Den här idén bygger bara på samma gamla additionsteknik: en uppfinning läggs till en annan och en tredje – och plötsligt har vi ett helt nytt läge. Vi börjar med att blåsa liv i artister på en scen. Sedan flyttar vi tekniken till vardagen. Och det blir till slut inget annat än vårt sociala samspel som människor, våra reaktioner och känslor och tankar, som avgör om vi kommer att gå omkring med levande döda omkring oss.