Just nu ligger många svårt sjuka runt om i Malmö och vet att de snart ska dö.
På Barkgatan nära Möllevångstorget har Universitetssjukhuset Mas 29
hotelliknande enkelrum för döende.
Samtidigt vårdas femtio dödssjuka i hemmen runt om i stan. De kan få hjälp
när som helst på dygnet. Det handlar om vård i livets slutskede och kallas
för Hospice på sjukhus. Och sjukhusansluten hemsjukvård, Sah, när patienten
väljer att dö hemma.
På Barkgatans Hospice firas både födelsedagar och bröllop. Även de dagar
Fonus bilar kommer flera gånger.
Här får de anhöriga också en möjlighet att ta ett värdigt farväl av sina
kära.
– Varje dag man åker bussen hem känns det bra att fundera över de guldkorn
vi haft, säger överläkare Barbro Landenhed på Barkgatan.
– Det kan vara gamle Gustav som ligger här, mår lite bättre och vill berätta
om sitt långa liv. Eller nittioåriga Frida som låg döende i cancer och bröt
benet. Vi fick ändå sända iväg henne för spikning. När hon kom tillbaka sa
jag att hennes spik var fin. Då tittade hon på mig och frågade: ”Är den
rostfri?”.
Nästa dag dog Frida.
Barbro Landenhed, sjuksköterskan Marianne Högberg, undersköterskan Carin
Olsson, Sah-teamledaren Kristina Hammar, kuratorn Britt-Marie Riesbeck och
arbetsterapeut Marie Hansson är i stort sett överens.
För personalen på Hospice präglas dagarna inte av någon djup sorgstämning. I
stället glömmer de ofta att patienterna är döende.
Att dö handlar om smärt- och ångestdämpande lindring inför det ögonblick då
alla somnar in.
– Här är vi inställda på att folk dör, fortsätter Barbro Landenhed. Att dö
är ju lika naturligt som att födas. Vi vill bara att processen ska bli så
bra som möjligt.
– Idag tror tyvärr alltför många att döden är som på tv. Våldsam och
ångestfylld. Men vi ser inte någon som plågas i slutet. Istället glider de
flesta lugnt och fridfullt in i den sista sömnen.
– De här patienterna blir ofta väldigt levande eftersom de är så fokuserade
på det viktiga i livet. Därför ger de oss mycket skratt och glädje.
Genom att alltid sätta patienten i centrum lindras dödsångest och smärtor,
enligt Marianne Högberg med 35 års erfarenhet. Men det underlättar även för
personalen.
– Den patient som vill sova hela förmiddagen och dricka en öl till frukost
får faktiskt göra det, säger hon. Och den som inte orkar tvätta sig vid en
viss tidpunkt behöver inte.
Sah-sjuksköterskan Kristina Hammar nickar.
– När man kommer hem till någon som ligger i sängen, röker och tittar på sin
storbilds-tv är det bara positivt att patienten kan göra det, säger hon.
– För honom eller henne handlar det ju om livskvalitet till slutet även om
det inte alltid är så bra arbetsmiljö för oss. Men jag stortrivs med mitt
arbete.
Undersköterskan Carin Olsson arbetar normalt bara natt på Hospice. Det är då
många får ångest och behöver stöd.
Men ibland kallas hon in som nattvak av Sah-teamet.
– Det är en utmaning jag tycker mycket om, säger hon. Man vet aldrig vad man
möter. Ofta kommer man inte till en patient utan till en familj. Man ser
bokhyllor med foton och patientens hela liv. Den döende blir mer personlig.
Samtidigt delar man det största eller värsta familjen varit med om.
Men trots allt det positiva medarbetarna berättar gråter de också ibland och
känner förtvivlan. Inte minst när de ska hjälpa unga obotligt sjuka
patienter. Därför får medarbetarna var tredje vecka prata med en
psykoterapeut om den sorg och de svårigheter de upplever.
Samtidigt är det de dagliga nära samtalen med arbetskamraterna som gör att
de år efter år orkar arbeta i dödens ombonade väntrum.
– Jag skulle själv vilja dö här eller låta mina anhöriga få göra det, säger
Carin Olsson.