– Snälla Anders, lova att du inte förändras.
Häktesvaktens vädjan kändes konstig. Domen var fastställd och kvällen därpå
skulle Anders Lundqvist köras till Kumlaanstalten. Där skulle han låsas in
tillsammans med några av landets tuffaste mördare och livstidsfångar.
Men han tänkte inte förändras ett dugg.
– Och det sa jag till henne. Då svarade hon: Jo Anders, du kommer att
förändras. Men när du kommer ut igen måste du lova att försöka bli lik den
du är i dag.
– Hon hade såklart rätt. Visst har jag förändrats.
I dag har Anders Lundqvist varit en fri man i drygt ett år. När han berättar
om livet före straffet, om vem han var då, låter det som om han talar om en
gammal bekant från förr: speciallärare, jobbade med handikappade barn på
Furuboda folkhögskola, gift och fyra barn, hus och bil.
Aldrig arbetslös. Aldrig tidigare straffad, förutom en fortkörningsbot på 600
kronor i slutet av 80-talet. Aldrig någonsin narkotikapåverkad.
– Inte ens ett bloss hasch, säger han. Och i september är det faktiskt 28 år
sedan jag slutade röka.
Sedan kom slagsmålet.
En av hans kvinnliga kollegor på Furuboda hade en ny pojkvän. Enligt Anders
handlade slagsmålet med pojkvännen om svartsjuka.
– Jag fick tag i en kniv och skar honom i magen.
Anders blick faller i några sekunder. Sedan tittar han upp igen.
– Ja, det var dumt. Men så var det.
Pojkvännen överlevde. Anders åtalades för mordförsök. I rätten hävdade han att
han agerat i självförsvar. Ord stod mot ord, och Anders förlorade.
– När jag hade suttit i 22 månader ville min fru skiljas, hon hade träffat en
annan. Då hade vi varit gifta i arton år.
Vid det laget insåg Anders Lundqvist att inget skulle få ut honom innan
avtjänat straff.
– Då bestämde jag mig för att försöka utnyttja detta som en erfarenhet
istället. Och förbereda mig på att fortsätta mitt liv när jag kom ut igen.
Han läste psykologi i nästan tre år och gick Kriminalvårdens tolvstegsprogram
i ett halvår. Sedan dess är han helnykterist.
– Och jag såg till att behålla kontakten med mina barn. Vi pratade i telefon
varannan dag och träffades varje helg. Utom när jag satt på Kumla.
Besöksrummet där var rena samlagsrummet, det ville jag inte att de skulle
se.
Under åren innanför murarna arbetade Anders Lundqvist sig sakta ned genom
kriminalvårdssystemet, till den öppna anstalten i Tygelsjö utanför Malmö.
Därifrån tog han avstamp mot ett liv i frihet.
– När jag ställde mig i kö hos Ystadbostäder skickade jag med ett personligt
brev och berättade om allt jag varit med om. Det kändes viktigt att vara
helt ärlig. Särskilt om det skulle komma fram senare.
En månad efter frisläppandet dök det upp en lägenhet, och Anders ombads att
skicka in ett utdrag ur belastningsregistret till bostadsbolaget.
– Jag tror att de ville kolla att jag inte hade ljugit och att det inte fanns
mer på mig.
Den första tiden efter ett långt fängelsestraff är en startsträcka, förklarar
han. För vissa kan den ta år. Andra kraschar direkt och återfaller i
kriminalitet och droger.
– Hur kommer jag att bli bemött? Hur ska jag fixa ett bra liv igen? Kommer jag
att få ett jobb? Man är skör helt enkelt, och självkänslan är verkligen inte
på topp.
När Anders Lundqvist kom till sin gamla kvartersbutik i Ystad för att handla
första gången fick han för sig att alla de välbekanta ansiktena stirrade
misstänksamt på honom. Som om de visste.
– Men så började en av dem snacka med mig, sa hej och frågade hur det var, och
efter ett tag kändes allt som vanligt igen. Nästan i alla fall.
Det finns dock en annan och högst verklig misstro. Att bli avkrävd ett
registerutdrag när man söker lägenhet till exempel.
– Man är liksom inte riktigt fullvärdig.
Han återkommer ofta till det ordet. Fullvärdig. Boten görs visserligen i
fängelset. Men det förbrukade förtroendet måste återupprättas ute i
samhället.
– Det känns som om man hela tiden måste bevisa något.
Anders Lundqvist visste att han aldrig skulle arbeta som lärare igen. Sedan
januari 2001 har alla arbetsgivare inom för- och grundskolan en laglig
skyldighet att begära utdrag ur brottsregistret från alla som söker jobb.
Syftet är att ”stärka barns och ungas skydd mot sexuella och andra grova
brott”.
– Straffet står kvar i registret i tio år från frigivningen. Då är jag alltså
64 när jag kan söka ett lärarjobb igen. Det skulle mycket till för någon att
anställa mig då, säger han och skrattar till.
– Även om pensionsåldern säkert har höjts till 67 vid det laget.
En notering i brottsregistret förhindrar inte anställning. Inte i teorin. Men
i praktiken funkar det annorlunda, säger Anders Lundqvist. Vilken skola
skulle bortse från en dom för mordförsök? För att inte tala om vad elevernas
föräldrar skulle tycka.
– Om det gällde mina egna barn hade jag nog också varit tveksam – före
straffet alltså. I dag är det annorlunda. Om de fick en lärare som dömts för
mordförsök hade jag varit väldigt intresserad av att lära känna den
personen.
Det största bakslaget inträffade efter fem månader i frihet. Ander Lundqvist
hade blivit stoppad av poliser ute på gatan i Ystad vid flera tillfällen. De
ville söka igenom hans fickor och se om han var drogpåverkad.
– Trots att jag aldrig syslat med knark. Till slut blev jag förbannad och
frågade vad de höll på med. Jag ville inte bli kontrollerad en gång till.
Bråket ledde till gripande för våld mot tjänsteman. Anders, som var
villkorligt frigiven, fick avtjäna ytterligare fyra månader av sitt
fängelsestraff.
– Jag anmälde det till ansvarsnämnden och efter det har jag inte blivit
stoppad en enda gång. Men det där är ännu en sak som jag lagt bakom mig nu.
Att fixa eget boende var hela tiden prio ett för Anders Lundqvist efter
straffet. Därefter kom arbetet. Han sökte två jobb – på Posten i Ystad och
Ikea i Malmö. I båda fallen bifogade han sitt personliga brev. Med tre års
studier vid Malmstens möbeldesignskola i Stockholm var han överkvalificerad
för arbetsuppgifterna inom Ikeas möbelhantering.
– Men jag har inte hört av dem än.
Posten erbjöd honom ett jobb som krävde lastbilskörkort.
– Förr hade jag körkort för nästan allt: lastbil, buss och mc. Men det blev
jag av med automatiskt när jag åkte in, trots att mitt brott inte alls hade
något med trafik att göra. Jag tog om körkortet för personbil i fängelset,
det andra mäktade jag inte med.
Via arbetsförmedlingen fick Anders Lundqvist möjlighet att praktisera på
Kriminellas revansch i samhället i Malmö. Och hittade rätt. I våras fick han
fast anställning.
Som Kris:are är han ofta ute i skolor och föreläser om sina erfarenheter och
vad brott och straff gör med en människas liv.
Det betyder alltså att skolsystemet inte vill att han jobbar på skola och lär
barnen att slöjda under de närmaste åtta åren, men de tar gärna emot honom
om han talar om tiden i fängelse?
Anders skrattar åt frågan.
– Ja, så är det faktiskt. Men jag trivs oerhört bra. Här kan jag göra det jag
hela tiden tänkte på i fängelset – utnyttja erfarenheten. Jag har levt ett
vanligt Svenssonliv i många år, och jag har suttit fem år i fängelse. Det är
det faktiskt inte så värst många som har gjort.
– Och i grunden, allra längst inne, är jag ju ändå fortfarande den samme som
alltid. Jag är ju fortfarande jag.
Har du varit straffad och kämpat dig tillbaka in i samhället? Du får gärna
skriva till oss och berätta om dina erfarenheter. Skriv mejl till
inpalivet@sydsvenskan.se