– Och jag tänkte, vem är du egentligen?
Som en besvärjelse.
Kvinnan som vi kallar Margareta har blivit bestulen. Mest småsummor, inga
dyrbarheter.
Det var tilliten som försvann.
Här är hennes historia.
Hon var änka. Andra som stod henne mycket nära hade avlidit. Vännerna ställde
helhjärtat upp, men det är inte roligt att komma ensam, vara den som det tas
särskild hänsyn till.
Med hjälp av datorkunniga personer gav sig Margareta ut på internet.
– Varför skulle inte jag ha en vän som kanske hade liknande erfarenheter, en
man som man kanske skulle kunna dela upplevelser med?
En medelålders man som vi kallar Georg, tog kontakt.
– Han skrev att han tyckte att alla hade likadana drömmar och mål. Men han var
annorlunda, jag var annorlunda. Även om jag var äldre än han var ålder inget
problem. Kunde vi träffas på neutral mark?
Hon tyckte att det var bättre att ringa. Rösten kan vara avslöjande.
– Jag ringde från mobilen. Åh, vilken röst! Varm, djup, förtroendeingivande.
Isen var bruten även om Margareta höll emot.
– Jag har alltid varit försiktig och tagit gott om tid på mig.
Georg däremot, uppvaktade intensivt per telefon och sa sig drömma om henne på
nätterna.
– Fast vi inte hade träffats!
Men det som tog skruv var när han sa:
– Inte sedan jag blev änkeman för fem år sedan har jag känt så för någon.
Hon fick hans berättelse:
”Kommer du ihåg vettvillingen som mejade ner folk i Gamla stan i Stockholm?
Han körde ihjäl min hustru Ing-Marie, jag blev skadad. Vi skulle fira vår
25:e bröllopsdag och en av våra döttrars examen på Grand Hotel. Jag låg på
sjukhuset i 17 dagar i respirator. Höger ben bröts på 64 ställen, men de har
lyckats förbannat bra med att lappa ihop mig.”
– Jag kände så starkt för den stackars mannen. Han med sitt och jag med mitt,
nog borde vi kunna stötta varandra.
Inom en vecka hade Georg lockat ur Margareta att hon befann sig utomlands och
skulle komma tillbaka i april.
– Han kunde inte vänta en minut till. Jag flyger till dig, sa han, så
romantiskt.
Hon bokade ett trevligt hotell, mötte på flygplatsen.
– Jag hade en känsla av att vara iakttagen. Jag tror att han studerade mig
innan han presenterade sig.
De tog taxi till hotellet.
– Han tog liksom över, tryckte sig på, föste mig framför sig. Han skulle byta
kläder, det hade jag ingen lust att bevittna. Jag kände mig obehaglig.
Han visste nu var hon bodde, att hon jobbat utomlands i tjugo år, att hon hade
barn, var änka och hade en stabil ekonomi.
Hon trodde sig veta: Att han var änkling, hade tre döttrar, en som studerade,
en som var veterinär i Los Angeles och en som var tandläkare i Sverige. Att
han och hans bror hade gått på Lundsberg, att han hade jobbat på Volvo som
företagsjurist och var personlig vän med Erik Penser, Pehr Gyllenhammar,
Sven Erik Alhem, att båda föräldrarna var avlidna, och att han själv var
förtidspensionerad.
Sista kvällen presenterade hon Georg för grannar och vänner.
– De är sociala och trevliga, alla var ju nyfikna och de föll för hans charm.
Jag såg hur mycket plats han tog och tänkte: Vem, vem är du egentligen?
Det viktigaste, säger hon, var att skillnaden mellan det hon såg och den bild
han hade givit av sig själv, var för stor.
Margareta började ana att Georg hade alkoholproblem. Eleganta viner att
avnjuta i små klunkar rann ner som läsk, mycket och fort.
Samtidigt var han så kunnig, så världsvan. Berättelserna var övertygande,
detaljrika, intressanta. När han dessutom hjälpte en av vännerna med en
knivig juridisk sak (mot en ansenlig kostnad) blev alla imponerade av
sakkunskapen. Det fanns inget utrymme för tvivel och Margareta försökte att
inte lyssna till den inre, varnande rösten.
Georg hade mycket om sig, fick hon veta. Döttrarna behövde markservice,
brodern i Borås behövde hjälp, tingsrätten ringde, brorsönerna skulle hjälpa
till att måla mammas stuga så den blev fräsch till en familjesammankomst och
kunde inte Margareta komma och träffa dem alla?
– Men det blev inget med det.
Frågorna blev fler. Hur kom det sig att det inte fanns mobiltäckning där han
var? Hon visste ju att om det någonstans fanns täckning, så var det där.
Varför behövde han låna pengar till biljetter och annat med den pensionen
och extrajobb på tingsrätten? Hur stämde den lilla lägenheten i Malmö med
det stora huset i Båstad?
– Vem är du? Egentligen?
Margareta ville avsluta. Hon bedrev efterforskningar och fann en helt annan
person, ett annat liv.
– Hans exhustru levde i högönsklig välmåga, mamman med. Ingen bror, Georg var
inte jurist, döttrarna gick fortfarande i skolan. Jag ringde hans förra fru.
Vet du om att du borde vara död, sa jag.
Margareta upptäckte att pengar hade försvunnit. Och hade gjort hela tiden.
– Tog jag inte ut mer på bankomaten? Var middagen verkligen så dyr? Sådant som
fick mig att tvivla på mitt minne.
Men det mest förnedrande var nog komplimangerna för kläder som Margareta hade
haft på sig – och sedan inte för sitt liv kunde hitta.
– Jag tror att han hade gett dem till andra kvinnor.
Och där tog historien slut. Den som påbörjades i mars slutade med polisanmälan
i maj.
– Vet du, det hela är så patetiskt.
Har det avskräckt henne från att använda internet? Inte alls.
– Verkligen inte. Ofta när det händer saker så tänker jag: Jaha, så fick jag
lära mig det också.