Hon arbetar på Imind-sa i Lund som är en variant av gymnasiets samhällsvetenskapsprogram anpassat för elever med Aspergers syndrom och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.
– Programmet startades för tre år sedan eftersom man märkte att många elever med de här diagnoserna hoppade av eller hamnade på det individuella programmet trots goda studieförutsättningar, berättar hon.
Programmet är fyraårigt – det vanliga är annars tre år – och tempot lägre eftersom många elever behöver mycket tid för att nå sina mål och presterar bäst när skoldagarna är korta. Man arbetar i grupper om tolv elever med hög personaltäthet och anpassade lokaler. Det senare betyder bland annat lugn färgsättning och kala väggar för att undvika distraherande moment.
Möjligheterna att anpassa studierna efter varje elevs förutsättningar är stora. Målen ska vara rimliga. Studentexamen i vissa fall. Höjd kunskapsnivå och möjlighet att fortsätta studier i annan verksamhet är målet för en del andra. Man arbetar för att hitta välfungerande pedagogiska strategier utifrån varje elevs styrkor.
– Många av våra elever har dåliga skolerfarenheter, har blivit betraktade som lata eller dumma. Flera berättar att de för första gången under sin skoltid känner tillhörighet här och många höjer sina betyg. Jag tror att alla våra elever mår bra när de är i skolan, säger Karin Wisti och fortsätter:
– Vinsten är enorm för varje elev som går ut skolan med bibehållen självkänsla. Både för eleven själv och för samhället.
Hon menar att skolan i allmänhet måste bli bättre på att bemöta elever med Aspergers syndrom och andra neuropsykiatriska diagnoser.
– Man talar om en skola för alla. Problemen uppstår när det stannar på pappret, när man inte tillför resurser, pengar och utbildning. För att nå dit krävs en medveten skolledning och lärare med kunskaper och tid för att planera och anpassa undervisningen, säger hon och fortsätter:
– Tydlighet, struktur och förutsägbarhet är viktigt och skolan måste vara flexibel för att kunna variera gruppstorlekar och undervisningens utformning. Men det går inte att säga generellt om elever med asperger bör undervisas i särskilda grupper eller i vanlig klass. Det finns inte en lösning som passar alla.
En av de läsare som hört av sig till Sydsvenskan oroar sig inför sitt barnbarns skolgång. Karin Wistis råd är att vara tydlig i informationen till skolan och ha en tät och bra kontakt.
– Jag brukar förespråka öppenhet mot skolpersonalen och andra elever. Då är möjligheterna större att det funkar. Och det är viktigt att bygga upp ett bra nätverk av professionella och andra stödpersoner.
– Om det ändå inte fungerar kan man vända sig till Skolinspektionen. Men det är svårt att säga om man i längden ska stanna kvar eller byta skola. Där har jag inget bra svar, mer än att aldrig acceptera att ett barn inte mår bra i skolan.
foto: thomas löfqvist