– Man fick ständigt höra att man inte skulle prata med avhoppare eller gå in
på sådana hemsidor. Att de som skrev där var avfällingar som var i Satans
våld.
Det skulle dröja 27 år innan Sandra Mämpel vågade trotsa förbudet.
En dag när hon såg sina egna barn sitta där på ett möte, hann tvivlet ikapp
henne. Hon mindes hur hon själv avskytt de där mötena som barn. Hon googlade
Jehovas vittnen och kom in på Hjälpkällan.
– Då bara sprack det. Jag grät och skrattade på samma gång. Jag såg att de
avhoppare som skrev där hade exakt samma upplevelser som jag. De hade burit
på samma ångest och rädsla. Och de var vanliga människor!
Hon säger att hon känner sig berövad på en del av sin barndom. Att hon hamnade
i ett ofrivilligt utanförskap för att hon föddes in i samfundet.
Sandra Mämpel växte upp med ett ben inom församlingen och ett i världen
utan-för eftersom hennes föräldrar var skilda och pappan inte var troende.
– Hos pappa hade vi tv och jag fick leka med kompisar. Jag älskade det, men
blev samtidigt rädd. Jag trodde att det var Satan som lockade. Det blev
smått kaos inombords och jag kände ofta att jag syndat när jag gjort helt
vanliga saker som att ta emot julklappar.
Tre gånger i veckan följde hon med sin mamma på möten. De varade i timmar och
hon säger själv att de inte var särskilt barnvänliga.
Dessutom ska man ”gå i tjänsten”, alltså ägna sig åt den verksamhet de flesta
förknippar med Jehovas vittnen – dörrknackning. Sandra Mämpel har knackat på
hundratals dörrar. Minst en gång i veckan gick de från hus till hus för att
sprida läran om Gud och rädda så många som möjligt.
– Det var det värsta jag visste. Jag kunde inte förstå varför jag inte fick
träffa mina kompisar istället.
När hon var elva år sa hon att hon ville flytta till sin pappa. Han ordnade ny
skola och förberedde flytten.
– Men jag bangade ur precis innan flyttlasset skulle gå. Inte för att jag
tyckte synd om min mamma utan för att jag trodde att jag skulle dö. Man får
tidigt lära sig att man dör vid Harmagedon om man gör något mot Guds vilja.
Enligt Jehovas vittnen är Harmagedon den plats där stora slutstriden mellan
Gud och Satan ska hållas. Då jorden förvandlas till ett paradis där bara de
som -tjänat Jehova får leva.
Guds vilja kunde handla om allt från att säga till andra som svär, avstå från
orena vanor som onani, hålla sig borta från det motsatta könet innan
äktenskap och att läsa Bibeln ofta. Sandra Mämpel beskriver det som att växa
upp med ett ständigt dödshot över sig.
I de unga tonåren fick Sand-ra Mämpel nog av dubbellivet och rymde hemifrån.
Åren som följde innefattade droger, slutna ungdomsboenden, fosterfamiljer
och skuldkänslor. Till sist kom pappan och hämtade hem henne från ett
ungdoms-boende uppåt landet.
– Jag ville inte lämna Gud när jag rymde. Jag orkade bara inte gå på alla
möten. Men min plan då var fortfarande att jag skulle bli ett vittne.
Därför ägnade hon mycket tid åt bibelstudier och dörrknackning efter
studenten. Inom Jehovas vittnen måste man kvalificera sig för ett dop.
– Just rökningen var spärren som gjorde att jag aldrig fick döpa mig. Det är
jag glad för idag.
Det har gått sex år sedan Sandra Mämpel kom i kontakt med Hjälpkällan. I dag
är hon själv stödperson åt andra som kontaktar organisationen. Hon vill visa
att det går att leva ett vanligt liv efteråt. Men många som hon möter har
haft det betydligt tuffare än hon själv.
– Vissa har hela släkten och alla vänner inom Jehovas vittnen. Och när de
väljer att gå ur har de plötsligt ingenting kvar. Vanligtvis klipper alla,
till och med familjen, banden med dig. De måste låtsas att du är död. Men
min mamma orkade inte. Hon sa att hon älskade mig ändå.
I dag bor Sandra Mämpel med sina barn i en lägenhet i Helsingborg och har
påbörjat utbildningen till drömyrket – polis. Något som hade varit en
omöjlighet om hon fortfarande tillhört Jehovas vittnen eftersom de är
förbjudna att bära vapen.
– Att vuxna går med är inte så farligt. De gör ändå ett aktivt val. Men barnen
har aldrig valt. Föräldrarna som vårdnadshavare borde tvingas att anpassa
sig till samhället som det ser ut i dag.