MALMÖ. De har flyttat in kvällen innan vi besöker dem en förmiddag i slutet av november. Deras saker ligger kvar i kartonger och plastpåsar. Kläder har tillfälligt tryckts in i ett skåp i det kombinerade vardags- och sovrummet.
– Det känns bra att vara här. Till och med kylan känns OK, hittills i alla fall, säger Somar Tarabeh, som hunnit vara tjugo dagar i Sverige.
Det första Ida Hadzic köpte till maken var en vinterjacka och mössa. Hon kan fortfarande inte förstå att de bor tillsammans i Malmö. Vägen hit har varit lång och tröttsam.
För tv
å år sedan flyttade
hon tillfälligt till Syriens huvudstad Damaskus från Danmark för att studera. Utlandsvistelsen var en del av hennes studier i internationell kommunikation vid Syddansk universitet. I sin jakt på bostad mötte hon 32-årige Somar Tarabeh, skaparen av bostadsförmedlingen Yalla House. De blev nära vänner direkt.
– I och med att jag flytt från krigets Bosnien har jag upplevt en massa saker som jag tidigare hade svårt att öppna mig om för någon. Men med Somar var det så enkelt.
Somar Tarabeh fick inget bra första intryck när han såg Idas stora och färgglada tatuering på ena armen.
– För mig har alltid tatueringar varit förknippade med personer som inte bryr sig om sin kropp. Men när jag började prata med henne förstod jag att hon verkligen var någon som förtjänar respekt.
Han
insåg snart att han kände mer för henne än som en vän och bröt därför kontakten. Hans familj, med en pappa som är viktig imam i den drusiska församlingen, skulle aldrig acceptera att han hade ett förhållande med en västerlänning och som dessutom inte delade deras tro. Även om han själv inte bryr sig om religion ville han inte tvingas välja mellan sin flickvän och sin familj.
Efter två dagar utan sms eller samtal klarade inte Ida Hadzic mer. Hon tittade på Mahmoud Darwish-dikten som Somar Tarabeh hade skrivit till henne och som hängde på hennes vägg. ”Om du lever, lev fritt. Eller dö som ett träd ... stående”, lyder den. Meningarna, som senare skulle ristas in i deras vigselringar, kladdade hon ner på ett papper som hon gav till honom.
– När jag vände mig om för att gå från hans lägenhet tog han tag i mig och kysste mig. Det var vår första kyss.
Från d
en dagen var de ett par, men det skulle dröja innan Somar Tarabeh åkte till sin hemby i södra Syrien för att prata med sin familj om förhållandet. Första gången han berättade tog familjen det som ett skämt. När de förstod att sonen menade allvar klippte de banden.
Det har snart gått ett år sedan han träffade dem senast.
– Det är riktigt svårt. Det är min familj och jag älskar dem. Jag älskar dem mer uppriktigt än vad de älskar mig. De älskar mig bara om jag håller mig till deras religion. De har fått mig att börja hata religioner.
Religiösa barriärer har inte varit det största hindret i deras kärlekskamp, snarare olika länders lagar. När upproren intensifierades i Syrien under våren insåg Ida Hadzic att det inte längre var säkert för henne att stanna i landet.
– Stämningen ändrades totalt från en dag till en annan. Affärer höll stängt, få människor rörde sig på gatorna och folk stirrade på mig och Somar. Tidigare gick vi alltid hand i hand och kallade varandra för älskling utan att någon reagerade.
När ho
n fick höra att ett annat par i samma situation hade gripits bestämde hon sig för att åka tillbaka till Danmark.
– Om jag skulle ha stannat hade vi båda varit i fara. När man vet att hjärnan har rätt är det dumt att följa sitt hjärta.
Hon stannade inte mer än tio dagar förrän hon flyttade över Sundet. Danska anhörigregler med bland annat krav på att hon ska ha 100 000 kronor på banken gjorde det omöjligt för dem att söka därifrån.
– Men det handlar inte bara om pengar. Det är hela poängsystemet som är diskriminerande. Vem jag väljer att leva med är mitt beslut. Jag kan inte acceptera att jag måste be om danska regeringens godkännande först.
Fördelen med att bo i Malmö är att de fortfarande har nära till hennes familj i Danmark.
– Och när vi en dag ska ha barn vill vi att de ska växa upp tryggt. Nu vill jag inte att det ska låta som att det inte är tryggt i Syrien, men när jag bodde där låg en skola intill och varje dag var barnen tvungna att sjunga nationalsången och ställa upp som soldater.
Första steget mot
deras mål att leva tillsammans i Sverige var att lämna in en ansökan om anhöriginvandring till svenska ambassaden i Syrien. Som förlovade ville de ansöka som sambor, men personalen sa till dem att om de gifter sig ökar deras chanser att lyckas.
Att gifta sig i landet var aldrig något alternativ eftersom bara religiösa giftermål tillåts. I stället föll valet på Istanbul där borgerliga vigslar kan ingås.
Utan att säga hejdå till sina vänner – han trodde att han skulle vara tillbaka 25 dagar senare – flög Somar Tarabeh till den turkiska staden med lättpackad ryggsäck. Samtidigt förvärrades situationen i hans hemland och han insåg att han skulle riskera sin säkerhet om han återvände. Ett antal syriska oppositionella möten har hållits i Turkiet och många syrier har flytt över gränsen, vilket lett till att återvändare har fängslats eller försvunnit spårlöst. Något jobb hade han heller inte att återgå till eftersom de flesta utländska studenter lämnat landet.
När det svens
ka konsulatet berättade att de kan ansöka om familjeåterförening via Turkiet bestämde han sig för att stanna. De skaffade och översatte alla efterfrågade dokument, som deras personbevis från Syrien, Sverige och Danmark samt äktenskapsbeviset.
Med hopp om att allt nu äntligen skulle lösa sig lämnade han in deras ansökan. Men av konsulatpersonalen fick han för första gången höra att han måste ha arbetstillstånd i Turkiet för att genomgå processen. För en syrier är det väldigt svårt att få.
– Jag kunde först inte tro att det var sant när Somar ringde mig. Jag hade suttit och väntat på att han skulle berätta om när han skulle få komma på intervju. Vi hade ju gjort allt det som de sagt till oss att göra, säger Ida Hadzic, som minns hur hon inte kunde sluta gråta den dagen.
Men fast besluten om att inte ge upp använde hon sina sista 650 kronor på kontot och bokade en enkelbiljett till Istanbul.
– Vi behövde ses. Det finns ingen poäng med att lida mer än nödvändigt på var sitt håll, tänkte jag. När Somar väl är här vill vi kunna njuta, inte vara slutkörda.
Under hösten var
det som att alla dörrar stängdes framför dem. Somar Tarabeh fick inget turkiskt arbetstillstånd och hans tillfälliga uppehållstillstånd skulle snart ta slut. Då plötsligt, under ett av sina många besök på Migrationsverket i Malmö, fick Ida Hadzic reda på att de kan använda sig av ett undantag i lagen. Hennes make ansöker om ett Schengenvisum för att få komma till Sverige. Väl här fortsätter han processen med att få uppehållstillstånd.
Det var för bra för att vara sant, tänkte Ida Hadzic. Hon bokade in ett nytt möte på myndigheten, läste på om lagen, diskuterade på föreningen Äktenskap utan gränsers webbforum och kontaktade en advokat på Röda Korset innan hon övertygades om att hennes make kunde vara vid hennes sida bara några dagar senare.
– Jag kunde inte känna mina ben. Jag var så glad.
– Det var en stor lättnad, som att allt löste sig i en och samma stund, fyller Somar Tarabeh i. Därefter kände jag mig väldigt exalterad och ville börja packa direkt.
På flyget från Istanbul till Kastrup var det en enda tanke som rörde sig i hans huvud.
– Att jag skulle få se det ansiktet i riktiga Europa, inte i den europeiska delen av Istanbul, skrattar han, nickar mot sin fru och tar hennes hand.