Två brorsor, fyra och åtta år, är döda. Deras mamma är häktad misstänkt för mord. En vecka innan de hittades lämnade skolan in en orosanmälan till socialtjänsten i Sigtuna. Syskonen hade inte dykt upp i förskola och skola på en månad.
Kunde inget mer ha gjorts? Fanns det inga signaler som vuxna borde ha sett? Släkten, grannarna, vännerna, vilken medmänniska som helst.
Det går inte annat än att förfäras. Tragedin är bottenlös.
Men det finns en fråga som sällan lyfts. Som skvalpar runt i kölvattnet efter en så ofattbar händelse. En fråga som också kan dyka upp en vardag hemma vid köksbordet när man inser att dotterns kompis inte behöver ringa hem för att få sova över. Eller förstår att det finns en anledning till att grannpojken alltid stannar över middagen.
Hur långt sträcker sig vårt ansvar för andras barn?
Det snabba svaret är enkelt. Barn är små, oskyldiga och alltid värda att värnas. Vi upprörs över nyheter om barn som far illa, som vanvårdas av sina föräldrar, av samhällets institutioner. Vi gråter oss igenom filmer och böcker om utsatta barn.
Visst berör det. Men i vilken grad rör det dig och mig?
Att hinna med egna barn kan vara utmanande nog, hur ska orken räcka till andras ungar? Och tänk om en utsträckt hand tas för en famn, en stunds omsorg blir till ett evigt ansvar vi inte mäktar med. Dessutom, det är väl trots allt föräldrarna som måste ta sitt ansvar? Skolan. Socialtjänsten. Vi har ju en barnombudsman, Bris och Rädda Barnen. Vi har lagar och riktlinjer, ett samhälle som på alla nivåer måste följa FN:s barnkonvention.
Puh. Det finns anställda och professionella. De sköter det här, visst?
Men hur utbyggt samhällsansvaret för barnen än blir, hur vi än fokuserar på barnens rättigheter, så kvarstår frågan: Hur mycket bryr vi oss, du och jag? Hur mycket borde vi? Och får vi, om vi inte har känslomässigt mandat från barnets föräldrar?
Det kan handla om sönerna till en mamma som har det svårt. Eller om brorsdottern du i ärlighetens namn tycker är snutig och jobbig, men som du ser mår dåligt.
Fula, skamliga känslor. Eller varma föräldrainstinkter. Eller både och i en enda röra.
Men att ärligt ställa sig frågan är kanske det viktigaste svar vi kan ge.