Åsa dricker sitt te långsamt medan hon berättar. Hennes snart tioåriga dotter Linn är inte med. Åsa vill inte att hon ska veta hur ledsen hennes mamma är.
För två år sedan flyttade de båda till ett villaområde i en skånsk stad, efter föräldrarnas separation, och Linn började i en ny klass.
– Från början verkade allt bra. Linn lekte med flera i klassen och vi tog med kompisarna på utflykter och till sommarstugan. Jag engagerade mig och skjutsade till olika saker och allt sådant, säger Åsa.
Men efterhand som tiden har gått har Åsa blivit allt mer bekymrad. Linns relationer har stannat upp, det är aldrig någon som ringer eller någon kompisrelation som fördjupas.
– Det är en helt ny situation för henne. I den förra klassen var hon väldigt populär och omtyckt. Men nu lyckas hon inte komma in, inte på riktigt.
De andra barnen och deras föräldrar är ett tajt gäng, de flesta har känt varandra sedan förskoletiden.
– Förra hösten när hon började trean förstod jag att det var något som verkligen var fel. För samtidigt som Linn inte riktigt släpps in så gör inte jag det heller, bland föräldrarna. Trots att jag under hela den här tiden försökt prata väder och vind och allt möjligt med föräldrarna var det fortfarande flera som inte ens hälsade på mig.
Under luciafirandet var det ingen som spontant satte sig på platserna bredvid Åsa. På sommaravslutningen i juni visade det sig att föräldrarna skulle ta med sig saft och bullar till ett knytkalas. En mejlinglista hade gått runt, men Åsa hade inte fått något mejl.
– Jag satt där som en idiot. Det är en av de värsta upplevelser jag haft som vuxen. Men för Linns skull var jag tvungen att behärska mig.
Åsa förstår inte varför det har blivit så här.
– Jag är säker på att inget av det här är medvetet eller att någon skulle vilja göra oss illa. Men det som förvånar mig mest är likgiltigheten. Jag kan inte låta bli att undra vad vi gjort, vad som är så annorlunda med oss. Kan det verkligen vara så primitivt att det handlar om att vi är den enda separerade familjen i klassen?
Mest är det Linn hon är orolig för. Att hennes självkänsla ska dala.
– Det är så raffinerat och svårt att ta på. Därför vet jag inte vad jag som förälder kan göra.
Men Linns situation är också känslomässigt kopplad till hennes egen.
– Som förälder vill man ju bereda väg för sina barn på alla plan. Det här slår an så många strängar hos mig, känslor av att min lilla familj är utsatt. Det blir dubbelt svårt.
Åsa och Linn heter egentligen något annat.