MALMÖ. Orden är Eva Stenlunds.
Hon har handlett otaliga volontärer under sina 29 år som diakon inom Svenska kyrkan i Slottsstadens församling.
Nu är hon pensionär och fortsätter hjälpa sina medmänniskor – som volontär.
Var fjortonde dag står hon i Klädskåpet, en secondhandbutik i källaren på S:t Andreas-gården som hör till Slottsstadens församling. Hon håller också kontakt med en grupp äldre som hon följt genom åren i sitt arbete. En av dem är snart 100 år.
Eva Stenlund är beredd att ta fler uppdrag där det finns behov.
Alla passar inte för alla volontäruppdrag, det anser hon är viktigt att förmedla även om det kan få människor att känna sig sårade och kränkta.
– En del har så många problem själva att de inte är rustade för att hjälpa andra. Vissa människor måste man stoppa. Jag tror man kan engagera sig för mycket. Duktighetssyndromet är jättefarligt. Folk genomskådar det, säger Eva Stenlund.
Samtidigt betonar hon vikten av att vara aktsam om dem som vill. Fungerar det inte nu, kan det gå senare. De flesta kan klara något.
– Den som inte längre själv kan gå ut kan hålla telefonkontakt med en annan människa, säger hon.
Att engagera sig i frivilligorganisationer passar inte alla.
– Man ska inte känna sig som en sämre människa för det, säger Eva Stenlund och tar upp det vi kan göra i vardagen, som att byta några ord med den man möter på gatan, eller handla till en granne.
Det är en konst att hjälpa på rätt sätt, att inte sätta sig själv ”högre” än den andra. Man bör kunna lyssna utan att fråga ut. Ingen ska känna sig bestulen på sitt innersta.
– Ta inte upp egna problem. Om en kvinna berättar att hon fått bröstcancer, säg inte: det har jag också.
En volontär behöver också själv kunna ta emot hjälp. Den som inte tar emot krymper den andre.
– Det är mycket lättare att hjälpa än att ta emot hjälp, säger Eva Stenlund.
Det är viktigt att sätta gränser – både för sitt eget engagemang och gentemot den man möter. Eva Stenlund sa en gång till en man att han fick välja, antingen duschade han sig ren eller så skulle hon inte komma tillbaka. Han duschade.
Gränssättning gentemot kommunen är något ideella organisationer behöver ägna sig åt, anser Eva Stenlund.
– Man måste säga det här är ert ansvar, förklarar hon och berättar om propåer från socialsekreterare, hemtjänst och sjukvård om uppgifter man velat få hjälp att lösa.
Betydelsen av det ideella arbetet tvekar hon inte om:
– Utan alla frivilliga stannar Sverige.
Hon betonar att det behövs arbetsledning, utbildning och uppmuntran för att volontärskap ska fungera.
– Ibland tror jag att fler frivilliga kräver fler anställda. Man måste värna och vårda dem som ställer upp.
Det dröjer lite innan Eva Stenlund tar på sig fler egna uppdrag. Hon har nyligen ryckt in som diakon i Möllevångens församling för några månader för att fylla en lucka.
Under halvåret som pensionär saknade hon arbetslivets utmaningar.
– Jag blir ödmjuk av alla livsöden. Varje människa är en roman. Det är i mötet med andra som livet blir spännande, säger hon.