Att inte få vara mormor

Länge skämdes Anne. Till barnbarnslyckan hör julklappar, nöjes­parker och teckningar på kylskåpet.

– Det ska vara så sött och pött. Det var skamligt att berätta för folk hur det var för mig.

För Anne får inte träffa sin sexårige dotterson. Inte om hans mamma får bestämma. Och hur skulle hon kunna förklara att hennes egen dotter inte vill låta henne vara mormor?

– Det är svårt. Min dotter är mycket speciell. Hon vill ha pojken för sig själv, med full kontroll.

Någon annan förklaring har hon inte. Det var länge sedan hon hade en fungerande relation till sin dotter. Det hon berättar blir därför hennes eget sätt att se på det som hänt, hennes egna känslor. Men också fakta: att hon fram till nyligen bara träffat sitt barnbarn någon enstaka gång när han varit hos sin pappa, som Anne har byggt upp en bra relation till. Och dessa gånger var det på stulen tid. En kort stund i parken eller på lekplatsen. Eller när hon gått till barnbarnets förskola och pratat med honom över staketet.

– Som en brottsling. Så har det känts.

Anne tittar ut över den skånska lerslätten. Hon skakar på huvudet som om hon ville ruska bort minnena innan hon vänder sig mot diskbänken, sin hembakade rulltårta och syltkakorna från Lidl. Hon urskuldar sig över kak­fusket och förklarar att en vän rekommenderat dem.

– Jag är så orolig över hur pojken har det. All den omsorg jag hade kunnat ge honom har i stället gått till att inte tappa greppet. Sorgen över att jag förlorat min dotter hade jag på något sätt tagit mig igenom. Men nu pojken.

Han är Annes enda barnbarn, och det enda hon med all sannolikhet kommer att få. Därför gräver också sorgen djupare.

– Det finns så mycket tyst lidande hos mor- och farföräldrar som har det så här. Att inte få se sitt barnbarn som stjärngosse, inte se honom träffa tomten.

Rösten blir tjock.

– Varje år har jag satt in en grattisannons på hans födelsedag i hopp om att någon ska berätta för honom. Jag funderar så fruktansvärt mycket på hur jag ska få honom att veta att jag bryr mig om honom. Att han har en mormor.

Hon berättar om en scen på stan för något år sedan. Anne hade just kommit ut från tandläkaren när hon ser sin dotter och sitt barnbarn i ögonvrån. Pojken ser henne men när han försöker närma sig håller mamman fast honom. Det blir en tyst brottningsmatch innan mor och son ger sig iväg.

– Det är som det var med Berlinmuren. Den finns där mellan oss.

Förra året flyttade mamman och pojken till en annan ort. Anne fick själv försöka ta reda på vilken. Men efter en vårdnadstvist mellan föräldrarna i höstas har pappan fått lagstadgad rätt att träffa pojken under alla lov. På papperet. Trots domen har dagarna varit lätträknade som pojken tillåtits vara hos pappan. Men när han har varit där har Anne fått låna honom ett par timmar. En räddning.

– Vi har umgåtts här hemma och vi har varit i Folkets park och på Tosselilla. Det är en sådan lättnad.

Men det är ingen självklar relation. Anne är övertygad om att mamman pratat illa om henne och inser att det är svårt för barnbarnet att veta vad han ska känna. Han är ju bara sex år.

– Men sist vi sågs sa han att han ville sitta bredvid mormor. Då förstod jag att det inte är helt kört.

Julhelgen var dock en stor besvikelse. Trots alla förhoppningar och planer fick Anne inte träffa honom. Julklapparna blev liggande framför tomtedockan i vardagsrummet.

Ändå ger hon inte upp. Det senaste projektet är att bli vän med datorn. Sedan hon fick bredband har hon hittat skolan pojken går på och till och med sett bilder på det som hon gissar är hans klassrum.

– Det känns bättre när man vet lite hur det ser ut där han är. Och någon gång vill jag visa honom bilderna. Så att han förstår att jag tänker på honom.

Men det finns ett barn till som är viktigt i Annes liv. En relation som hon till och med säger har räddat henne. För fyra år sedan ringde en ung blivande mamma, dottern i en familj Anne känt i tjugofem år, och frågade om hon ville vara med på hennes förlossning.

– Jag klippte navelsträngen. Det var fantastiskt starkt.

Sedan dess är den lilla flickan hennes älskling. Nästan ett barnbarn. Och Anne finns där som en vän till flickan och ett stöd för familjen.

– Hon har sovit över hos mig och vi har kavlat pepparkakor och en massa annat mysigt.

Anne är tacksam för att hon inte är äldre än 67. Förhoppningsvis har hon många år kvar. Ju fler år desto fler chanser att komma närmare sitt biologiska barnbarn.

– Pojken blir också äldre och så småningom kan han själv bestämma om han vill träffa mig.

Anne heter egentligen något annat.