”På ytan är jag som vilken 22-åring som helst. Jag tycker om att ha kul med
kompisarna, umgås med familjen och allt annat som man förväntas göra i min
ålder. På djupet känner jag mig som en helt annan person. Jag känner mig
rotlös och som pricken över i:et är jag rastlös. Det är kanske just därför
jag har valt att bo i fyra länder utöver Sverige.
Att vara rotlös och rastlös är både positivt och negativt. När jag är i
Sverige känner jag mig inte hemma – nu säger jag ”hemma” utan att tänka på
det – men jag vet inte, hade det inte varit för mina föräldrar och deras hus
så vet jag inte om jag kallat det hemma. Alla mina flyttar, förutom London,
har varit på obestämd tid. Men av olika anledningar har jag flyttat hem
efter ett halvår.
Flyttarna har gett mig ett nytt perspektiv. På olika kulturer, på nya miljöer
och hur man anpassar sig till detta. Jag tror att många inte öppnar sina
sinnen utan lever i sin lilla bubbla.
De vänner som jag har mest kontakt med har också flyttat mycket. Jämfört med
de som blivit kvar i Lund känner jag att det gått snabbare för mig. Jag tror
att det beror på att man måste pusha sig när man flyttar utomlands,
utmaningarna gör att man går snabbare framåt.
Det är klart att jag börjar fundera på att man vill träffa någon och leva med,
men det får man ta när det kommer. Jag har kanske lite svårt att komma nära
någon, det är inte så viktigt nu.
Var jag är om tio år? I en stor stad, kanske New York. Fast inte så länge, jag
kanske stannar i ett halvår, det är en lagom tid.”