– Om du till exempel drabbas av en långvarig depression kanske du inte kan
vara den tillgängliga och känslomässigt närvarande föräldern som du vill. Då
kan förskolan vara ett viktigt komplement, säger Birthe Hagström, som
nyligen disputerade vid Malmö högskola.
Tillsammans med bland annat mödrahälsovården utvecklade hon en ny modell för
att stödja barnen till dessa föräldrar. Den går ut på att en särskild person
alltid ska finnas där för de barn som behöver det. Den så kallade
anknytningspedagogen ska vara tillsammans med barnet under måltider,
lekstunder och annan tid på förskolan.
I hennes forskningsstudie fick fyra pedagoger vid en förskola ansvar för var
sitt barn till föräldrar med psykisk ohälsa under tre års tid.
Anknytningspedagogerna tränades i att ha speciellt ansvar för barnet och
inte överlämna det till någon annan.
– Barn behöver kontinuitet och stabilitet. Om det inte finns i hemmet är det
viktigt att det finns på förskolan, säger Birthe Hagström.
Stina, en av pedagogerna, berättar om utvecklingen för hennes anknytningsbarn,
Kalle. Han var nästan fyra år gammal när studien påbörjades.
"Då han lämnades och hämtades uttryckte han inga känslor [...]. Kalle
visade inget intresse eller nyfikenhet varken för pedagogerna eller för
barnen på avdelningen [...]. Han pratade inte, hade få ljud och var svår att
förstå eftersom han inte visade några känslor."
Stinas arbete med att bygga en relation till Kalle, resulterade i att han
successivt började lita på henne och blev nyfiken på de andra barnen i
gruppen. Han började visa känslor. Från att inte ha lekt med något annat
barn gick han till att bli en självklar del av en kompisgrupp.
"Kalle vänder sig och tittar på mig. Vi får ögonkontakt och han ser att
jag skrattar, då börjar han skratta", berättade Stina.
– Kalle hade haft resurspersoner tidigare på förskolan, säger Birthe Hagström.
Men personalen delade på arbetsuppgifterna och jobbade inte med att först
låta honom utveckla tillit, kontakt och samspel med en särskild person.
Pedagogerna berättade att studien inneburit mycket mer arbete än de förväntade
sig. Men samtidigt upplevde de en positiv utveckling av sig själva och sin
yrkesroll.
"Man ser barnet på ett annat sätt... Det gagnar hela avdelningen",
säger Lisa.
Tidigare jobbade Birthe Hagström som chef på en öppenvårdsavdelning inom
psykiatrin. Där uppmärksammades att vissa föräldrar ville ha stöd i sin
roll.
– Ibland försvann barndomen utan att de fick någon långsiktig hjälp, säger
hon.
Eftersom barn spenderar så mycket tid i förskolan kan den fungera som ett bra
komplement till föräldrarna, menar Birthe Hagström. Stödet sker i samverkan
med föräldrarna och en specifik person utses för barnet, en vuxen som ser,
lyssnar och skänker trygghet.
– Barnet vill veta: Tar du hand om mig? Kan du hjälpa mig när det är svårt?
Det handlar om insatser tidigt i livet, att bygga en relation till en vuxen
för att sedan skapa kontakter med andra barn.
Efter studien såg pedagogerna en positiv utveckling hos samtliga barn. De
visade fler känslor och en större vilja att leka med andra barn.
Modellen prövas nu av en annan förskola i landet. Men för att den ska kunna
sprida sig ytterligare krävs ett engagemang från politiker, skolledare och
hos pedagogerna, poängterar Birthe Hagström. Viktigast är att det läggs mer
resurser på att stötta barn.
Även barn med annan problematik kan få extra stöd med den här modellen.
– Det kan komma många föräldrar och barn till godo, säger hon.