Grannar blev en storfamilj

MALMÖ. Det var barnen som förde familjerna samman, men de har allihop varit bekanta sedan tidigare, genom syjuntor, musiksammanhang, teaterjobb och gemensamma vänner.

Amanda Wickman och Malin Bang lärde känna varandra 2004 genom sina barns förskola, föräldrakooperativet Spaden i närheten av Möllevångstorget. Nätverket började ta form när Malin med familj flyttade in i hörnhuset på Möllan där Amanda redan bodde granne med Fredrik Ramsten och Ditte Nielsen.

Huset verkade trevligt, tyckte Uli Ruchlinski och Alexandra Hill, som hade sin son på samma dagis som de andra. De väntade tillökning och letade större bostad. 2005 hittade de en ledig lägenhet i huset och flyttade in.

Nu har huset i korsningen Ystadsgatan/Södra Parkgatan utvecklats till ett litet nätverk där man hjälps åt för att pussla ihop vardagen, men på frivillig basis. Det är inget kollektiv, förklarar Fredrik Ramsten.

– Snarare en lyckosam konstellation. Vi har barnen på samma dagis och känner varandra sedan tidigare, det leder till bra synergieffekter. Det krävs nog också att folk har ett visst sinnelag för att möjligheten ska uppstå.

– Utgångspunkten är att man klarar sig själv, men att det inte tar emot att höra av sig, säger Amanda Wickman. Det är som att ha en stor extrafamilj eller väldigt bra grannsämja, men framför allt handlar det om att vi trivs tillsammans.

– Det är tryggt att veta att hjälp finns tillgänglig hela tiden, att det finns flera som man kan be om hjälp, säger Malin Bang. Samtidigt är det inget konstigt att säga nej om man inte kan eller känner för att umgås.

Något schema för hämtning och lämning finns inte, allt löser sig spontant. Den som hämtar tar med sig ett par extra barn hem, till parken eller gården tills rätt mamma eller pappa kan hämta.

När Fredrik Ramsten låg hemma med ryggskott i vintras kunde hans två barn, Niels och Klara, sova över hos Amanda Wickman och hennes dotter Hilda. Amanda tog sedan med hela barnaskaran till förskolan på morgonen.

Vardagssysslor som att handla och laga mat är något som grannarna ofta hjälps åt med.

– Och har man en ny bebis får man mer hjälp, säger Malin Bang, med sju månader gamla dottern Selma i famnen.

– Och vi har nog ätit oftare hos er andra än hemma den sista veckan, skrattar Amanda Wickman.

Uli Ruchlinski och Fredrik Ramsten umgicks mycket i fjol när de var pappalediga samtidigt.

– När man är pappaledig blir man ofta lite isolerad, man tappar lätt kontakten med alla kompisar, säger Uli Ruchlinski. Här hemma är allt så enkelt, det krävs ingen större logistik för att träffas. Det är underbart att ha så många vänner och andra vuxna omkring sig, i samma hus.

Huset är fullt av trevligt folk, som de själva uttrycker det. Det är en bra känsla i hela huset, även utanför deras lilla familjekvartett.

– Men med andra grannar trevar man kanske lite för att hitta fram till hur och om man ska umgås, säger Malin Bang. Vi hade ju vårt sammanhang sedan tidigare så det blev ju bara en bonus att vi alla flyttade in.

Ingen av dem kan tänka sig att flytta eller förändra sin boendesituation, inte på allvar. Men Malin Bang säger ändå att hon kan önska sig en mer barnvänlig miljö där barnen kan springa mer fritt.

– Varenda vår längtar jag och min man ut på landet, då funderar vi på att flytta och skaffa hus, säger hon. Man har ju en dröm om den där Bullerbyn där barnen kan springa till varandra mellan husen. Men samtidigt är det så viktigt att ha vänner och ett riktigt nätverk omkring sig. Jag skulle vilja flytta hela huset till Beijers park.

Amanda Wickman har av och till funderat på att flytta till Köpenhamn, men ångrar sig snabbt när hon tänker på alla de fördelar som finns där hon och dottern bor nu.

– Jag skulle aldrig kunna ta henne härifrån, de är ju hennes syskon, säger hon. Även om man kanske inte kan ge sina barn den där Bullerbytillvaron mitt i stan så tror jag att barnen blir väldigt trygga av att ha så många vuxna och extrasyskon omkring sig, de lär sig bli sociala, empatiska människor.

– När jag blev gravid tänkte jag först att jaha, ska man nu flytta till Rörsjöstaden eller något annat barnvänligt område, lämna Möllan? Men sedan insåg jag att det är ju nu jag ska bo här, med alla mina vänner omkring mig, det är här jag känner mig trygg. Och jag tror inte att vi kommer att umgås mindre när barnen lämnar dagis. Nu känns det som att ...

– ... vi kommer bli gamla här, fyller Uli Ruchlinski i.