I sikte: stjärnfamilj

”Vi behöver inte ta i varandra, vi ska ju bara göra barn, säger donatorn snett när Sara Elgeholm ursäktar sin febersjuka i lägenhetshallen. Sedan försvinner han snabbt in på toaletten. Sara kollar bloggen, höjer musiken. Efter tio minuter finns sperma i en liten plastburk med rött lock, varsågod.

– Jag hoppas att vi inte behöver ses igen, säger hon innan han tar bilen hem igen.

– Det är häftigt att det kan vara så smidigt. Och billigt. Jag betalar bara reseersättning, konstaterar Sara Elgeholm vid köksbordet dagen efter.

Plastburken står i diskstället. Hon har inseminerat sig själv med en spruta från apoteket och vilat mycket, försökt fokusera på att bli gravid.

Sedan två år tillbaka är Sara Elgeholm relationsanarkist. Det innebär att hon inte värderar romantiska relationer annorlunda än vänskap. Med vissa människor har hon sex, med andra lagar hon mat eller joggar. Med ytterligare några vill hon skaffa barn, och donatorns besök är ett hörn i den planerade stjärnfamiljen.

– Mitt ideal är tre till fem vuxna, föräldrar på lika villkor och utan någon romantik som gemensam grund.

Just nu finns Anna, som hon diskuterat barn med länge, och en tredje person som bett om betänketid. Ett par till är aktuella, men att skaffa familj är ett fingertoppsjobb.

– Alla måste ju funka med alla. Samtidigt är det för lite att vara två, både tids- och ansvarsmässigt. Jag tror att många föräldrar idag tycker det är tungt, de betalar barnvakt i stället för att dela med sig.

Senaste tidens otrohetsskandaler har fått många att tvivla på tvåsamhet. Tiger Woods dubbelliv kraschade inför världens ögon när älskarinna efter älskarinna radades upp på löpsedlarna. Strax därpå var det Sandra Bullocks man Jesse James tur att avslöjas.

Relationsanarkin visar på alternativ och är en växande livsstil: deras svenska nätforum har över sjuhundra medlemmar.

Andie Nordgren är en fixperson i rörelsen, och det var runt henne som allting började för fem år sedan.

– Jag ifrågasatte varför mina erfarenheter inte stämde med den klassiska berättelsen om kärlek. Jag insåg att felet inte låg hos mig utan i att tvåsamhet är den enda kända och accepterade relationsformen. Och den versionen har vi inte själva varit med och utformat, säger hon.

Vid den tiden fanns en svensk mejlinglista för polyamorösa. Andie Nordgren anslöt sig men insåg snabbt att polyfolket hade samma normer som resten av samhället: de definierade ”partners” och pratade om ”otrohet”.

På mejllistan fanns andra som ifrågasatte poly och ur deras diskussionstrådar växte nya tankar fram. På Pride år 2005 lanserade Andie Nordgren för första gången begreppet ”relationsanarki”.

– Givetvis kom alla invändningar som ”Vad händer med barnet?” och ”Det här gynnar patriarkatet”, men vi fick även mycket positiv respons: människors vars frustration vi satte ord på och som plötsligt kunde se andra vägar.

Homo, hetero, sambo eller singel? Ungdomar vägrar allt mer att sätta någon etikett på sin sexualitet och sina relationer, enligt en undersökning på Malmö högskola.

– Man ser relationer mer som enskilda handlingar än som något definierande. Det finns allt mindre tro på det statiska, säger Sven-Axel Månsson, som låtit göra studien.

Inställningen liknar vad sociologen Zygmunt Bauman kallar ”liquid love”: flytande kärlek som inte vill stelna i löften eller parmiddagar. I en individualistisk tillvaro är relationer, precis som alla andra livsval, under ständig förhandling: vi räknar, investerar och utvärderar.

Men trots att allting flyter finns fortfarande en stark längtan efter garantier, en ring på fingret, och det har aldrig lagts så stora pengar på flådiga bröllop som idag.

Relationsanarkister vill inte ha sådana ”trygghetsillusioner”. Istället håller de ridån öppen och försöker vända frånvaron av fasta strukturer till något positivt.

– Det är inte roligt att bli lämnad som relationsanarkist, men brottet blir inte så binärt. Relationerna förändras längs ett spektrum, hela tiden. Och premisserna är ärligare, säger Andie Nordgren.

Den flexibla attityden harmonierar också med sättet som de flesta relationsanarkister beskriver sin livsstil på: de är inte relationsanarkister, de gör relationsanarki. Just nu.

Två stora marsvin springer fritt i Sara Elgeholms lägenhet. Molgan och Teo. På väggen i sovrummet, tillsammans med konstfotografier och serie­kollage, hänger bonader med robust religiösa budskap. Bland böckerna av de feministiska tänkarna Judith Butler och Nina Björk trängs några exemplar av Bibeln. Gamla dagböcker ligger i travar.

– När jag läser dem blir jag chockad över hur troende jag var.

Sara Elgeholm växte upp i Tanzania, Kenya och Dalarna. Pappa var pastor, mamma barnmorska. När föräldrarna jobbade med mission i Afrika gick barnen på internatskola.

– Under hela barndomen hade jag bilden av att den rätte skulle komma, att jag skulle gifta mig och skaffa familj. Allt det där verkade så orubbligt.

På gymnasiet blev hon för första gången förälskad i en tjej och kämpade med hur det som kändes så rätt kunde vara så fel.

– Jag hade inte sex förrän efter gymnasiet, då jag lämnat kyrkan. Sedan dess har jag skapat mina egna gemenskaper. Att vara i ett större sammanhang är viktigt för mig.

Inför föräldrarna har hon kommit ut i omgångar, med flickvän i tjugoårsåldern och som relationsanarkist för två år sedan.

– Mamma kan tycka att det är sorgligt och det gör ont. Trots att jag är 35 år önskar jag fortfarande att de ska vara glada. Men de har gett upp, slutat be att jag ska träffa en man och skaffa barn.

Sara Elgeholms väg till relationsanarki går via erfarenhet av vanlig tvåsamhet. För några år sedan var hon i en monorelation och de planerade att skaffa barn. Då blev flickvännen plötsligt förälskad i en annan. De bestämde sig för att öppna upp relationen men Sara kunde inte hantera svartsjukan och relationen tog slut. Där och då började ifrågasättandet av monogami.

– Mitt ex ville ha kvar mig i sitt liv men jag var så inprogrammerad i logiken att om någon annan dyker upp så försvinner jag. Relationsanarki skyddar mot att hamna i den situationen igen. När man inte skiljer på olika relationer kan jag ha kvar dem jag älskar även om vi inte längre har sex.

Men känns det inte extra sårbart att vara kär?

– Jo, ibland kan jag känna mig utsatt och bli rädd att inte få uttrycka min kärlek. Särskilt när jag är nyförälskad, då kan man bli väldigt känslo­ockuperad. Men det brukar ju gå över efter ett tag. Ofta är det skönt att personen har andra relationer. Man får pausa. Vår tid är vår tid och jag har inget att göra med de tider hon tvättar eller träffar en annan lover. Jag tycker om att vara en ingrediens och vill inte vara hela kakan.

Varje vecka träffar Sara Elgeholm fem Malmövänner för att diskutera normbrytande relationer. En av medlemmarna i gruppen är Karolina Bång, serietecknare, illustratör och musiker. Hon började på allvar göra relationsanarki för ett och ett halvt år sedan.

– Det är en inställning och ett ifrågasättande. Förr trodde jag att det var en läggning, att man är poly eller relationsanarkist. Nu vet jag att det handlar om ett val, om att bygga sitt liv utifrån hur man vill ha det istället för utifrån vad man fått lära sig. Fördomen säger att relationsanarkister är oseriösa och knullar runt, men vi tar tusen gånger mer ansvar, säger hon.

Annars lever vi i ett samhälle som älskar magkänslan. Relationsspalter och poplåtar uppmanar oss att lyssna på hjärtat, kroppen och intuitionen. Relationsanarkister vänder sig mot den hyllningen.

– Känslan kan säga att man vill slå ner någon och om man i den situationen avstår så är magkänslan redan värderad och förklarad opålitlig. Varför skulle kärleksrelationer bli en frizon? Normkänslor kan gripa tag i mig, de säger ”åh nu vill jag bara isolera mig med dig”, men då lägger jag dem på bordet och tänker: Är det såhär jag vill leva mitt liv? säger Karolina Bång.

Hon tänker, precis som Sara Elgeholm, skaffa barn med flera vänner.

– Det är ganska märkligt att familjebildande ska bygga på något så skört som vilka folk tänder på för tillfället.

I Lukas Moodyssons film ”Tillsammans” ligger veloursnälle Göran kallsvettig och lyssnar på sin älskades sexljud från andra sidan väggen. Tappert ler han när hon berättar att hon fått sitt livs första orgasm – med kollektivgrannen. Den vanligaste invändningen Karolina Bång, Sara Elgeholm och andra relationsanarkister möter handlar om just svartsjuka.

Hur står man ut när den man är kär i älskar en annan?

– Svartsjuka bygger på ägandekänslor, det är smutsigt och absolut inget jag vill bejaka. Man måste ge varandra frihet, säger Karolina Bång.

Kan inte kärlek vara att frivilligt avstå från saker?

– För mig kommer det aldrig att bli en vacker tanke att någon skulle avstå något för min skull. Jag skulle heller aldrig kunna vara med någon som inte vill att jag ska må bra och leva ut positiva känslor. Livet är för kort för sådant.

Hon tycker att svartsjukan är romantiserad i vår kultur.

– Det anses gulligt med svartsjuka för då visar man att man tycker om personen. Vi tycker ju aldrig att det är charmigt om någon är djupt svartsjuk på sin kollega eller ett syskon. Svartsjuka i just kärleksrelationer är socialt accepterat och man adopterar känslor som normerna tillåter. Men eftersom svartsjuka är så konstruerat är det svårt att veta vad som är ens egna känslor och därför måste man ha distans och fundera på hur man vill agera.

Strategin påminner om kognitiv beteendeterapi: när känslan inte går att styra kan man försöka välja andra tankar och handlingar. Men det viktigaste är att prata. Hela tiden prata. På Andie Nordgrens hemsida upprepas kommunikation som ett mantra.

– Utan normer att luta sig mot finns inget större system som förklarar vad som händer i en relation. Tolkningsprocessen måste ner på individnivå. Man måste också lita på vad folk verkligen säger. Om en partner säger att den är kär i en annan tror vi ofta inte på att han eller hon fortfarande är lika kära i oss, även om den påstår det, där är det normerna som sätter in, säger hon.

– Samtidigt ska relationsanarki inte vara ett projekt för övermänniskor utan en stillsam och prövande process. Det tar tid att bygga om strukturer och inte falla in i gamla reaktionssätt. Känslorna kan och får finnas men en viktig strategi är ”fake it til you make it” – agera som om du vore säker och trygg även om du inte känner så just då.

Det är långt ifrån alla ungdomar som testar nya relationsformer. Malmö högskolas undersökning visar även att den nya öppenheten är ojämnt fördelad i olika grupper.

– Den reflexiva sexualiteten och gränstänjandet sker inom vissa sociala skikt, i en medelklass med kulturella förtecken, tänk Möllevångskultureliten. Parallellt med toleransen ökat hatbrotten mot hbt-ungdomar, säger Sven-Axel Månsson.

Det är även lättare för tjejer än killar att utmana idén om heterosexuell tvåsamhet. I svaren är det till övervägande del tjejer som definierar sig som bisexuella och är öppna för nya relationsformer. Även Andie Nordgren ser att relationsanarkin blivit ett frigörelseprojekt för särskilt tjejer.

– Genom feminismen har fler tjejer sett värdet av att ifrågasätta normer. Det finns ett större medvetet behov av att komma bort från roller man vantrivs i, till exempel den som klängig flickvän. Killar som gör relationsanarki påminner om vad som redan finns på plats av manliga knulla-runt-stereotyper och de blir lätt misstänkliggjorda, vilket är synd.

Sven-Axel Månsson är överlag tveksam till den relationsanarkistiska livsstilen:

– Fri kärlek kräver hög personlig mognad och förmåga till empati. Man måste fråga sig, precis som kvinnorna under den sexuella revolutionen – på vems villkor sker detta? Risken är att det blir ett projekt för den starka, den vackra, den attraktiva.

Sara Elgeholms blivande medförälder Anna reser i Thailand sedan ett par månader. Via nätet och mobilen följer hon inseminationen. Senaste året har deras vänskap utvecklats till att bli romantisk.

– Det känns bra, vi kommer att vilja vara föräldrar även om relationen förändras. Självklart kan det uppstå problem i framtiden, precis som att det blir problem när man är monogam – andra problem, men inte mindre, säger Sara Elgeholm.

Hon tycker att lagen borde öppna upp för att tillåta många föräldrar men just nu kan det bara vara bara hon och Anna på pappret. De andra föräldraskapen får bygga på tillit.

– Ibland kan jag vara rädd att delaktigheten inte ska fungera, att de andra ser mig och Anna som en kärna, en kärnfamilj, och inte upplever sig vara lika mycket föräldrar. Jag måste klara av att släppa kontrollen och dela med mig. Nu känns det främmande att tänka ”jag vet bäst, barnet är mitt!” men man vet ju aldrig hur saker förändras.

Hur blir förhållandet till barnet när man inte definierar eller binder sig i relationer?

– Jag är säker på att jag kommer att vilja älska mitt barn hela livet, att det kommer vara en nära relation. Jag tror ju inte på att lova saker men hoppas att också vi som flyttar ihop verkligen vill vara familj länge. Även när barnet är tonåring och ska revoltera.

70-talets fria kärlek hade en -annan ideologisk utgångspunkt

Fri kärlek associeras gärna till 70-talets vänstervåg. I Suzanne Brøggers "Fräls oss ifrån kärleken" beskrivs destruktiv familjenorm och konstruerad svartsjuka. Är relationsanarki en historisk repris, 68-generationens barnbarn som inte ser revolten i unket föräldraljus?
– Nej, så kan man inte se det, även om det som sker idag är en följd av det som hände då, säger Lena Lennerhed, professor i idéhistoria och ordförande i RFSU. Hon pekar på hur rörelserna har olika ideologiska utgångspunkter:
– 70-talets fria kärlek utgår ifrån socialistisk vänster. Den sexuella friheten skulle frigöra energi till att förändra samhället, och var en väldigt utåtriktad vision. Relationsanarkin utgår ifrån queerteorin och ett ifrågasättande av normer. De vill till exempel upplösa gränserna mellan hetero-, homo- och bisexualitet. Däremot är båda tendenserna kritiska mot tanken på ägande i relationer.

Att vi lever i ett annat samhälle gör också att relationsanarkin har nya förutsättningar.
– Skilsmässor och bonusbarn är betydligt vanligare än under 70-talet. Det finns större pluralism och acceptans, som långsamt börjar bryta upp föreställningen om vad en familj ska vara, och kanske är det lite lättare för normbrytare att få fäste, säger Lena Lennerhed.

Även tekniken har förändrats. Sperma kan komma körande från andra sidan stan eller också finns den på klinik en Öresundsbro bort. Karolina Bång ser det som en radikal möjlighet:

– Det är en föråldrad syn på barnskapande att två människor knullar och sedan kommer frukten av deras kärlek, särskilt om man som jag inte har kuken-i-fittan-relationer och bara plötsligt blir med barn. När kroppsvätskorna inte måste klaffa för att det ska bildas familj borde människor utnyttja lyxen att kunna planera vilken situation de vill skapa runt barnet.

Polyamori i populärkulturen

Vi känner alla popkulturens version av kärlek: från Disneys hjältar och prinsessor till romkomrullarnas fluffiga förälskelser. Sällan skildras den i andra skepnader än heterosexuell tvåsamhet. Men undantag finns. I april har de första avsnitten av den hajpade amerikanska komediserien "Modern Family" Sverigepremiär. Där får man följa ett bögpar som adopterar och en äldre man som ger äktenskap en tredje chans.

Betydligt längre går HBO-serien "Big Love" som skildrar en mormonfamilj i Salt Lake City. Tre hustrur delar på samma man, efter roterande schema. Karolina Bång missar aldrig ett avsnitt:

– "Big Love" visar att det är helt självklart att killen är kär i alla och att det inte måste vara ett problem. I fjärde säsongen dejtar han en ny och då hänger alla fruarna med. Serien visar att man kan planera, organisera och faktiskt dela på en person utan att kärleken krymper. Sedan är det ju synd att tjejerna inte får vara fria på samma sätt.